OM NAVIS

25-års minnesskrift

Ett utdrag ur

Navigationssällskapet 25 år Minnesskrift på styrelsens uppdrag utarbetad av
GUSTAV ROSENBERG
och
EINAR LENNING
Stockholm 1947

På följande sidor publiceras text ur boken ”Navigationssällskapet 25 år — Minnes­skrift”, som utgavs i samband med Navigationssällskapets 25-årsjubileum 1947.

Texterna är framställda med OCR-teknik och kan innehålla fel, som ej finns i den tryckta förlagan. Ett och annat stavfel i boken har rättats.

Författarnas förord

Inför tjugofemårsdagen
Navigationssällskapets historia fram till månaderna före tjugofem­årsdagen — den 14 november 1947 — fram­lägges härmed i tryck. Den berättar om hur sällskapet stiftades år 1922, hur det sedan dess strävat att ge motorbåts­förare och seglare kunnighet och ansvars­känsla samt hur det i övrigt verkat för att gagna svensk sjösport. Den berättar också om livet inom sällskapet till lands och till sjöss, i vardagslag och vid festliga tillfällen.

I en återblick som denna är det omöjligt att innefatta allt vad som gjorts och hänt inom säll­skapets horisont under det gångna kvartseklet. Främst ha författarna sökt göra rättvisa åt vad som kunnat anses väsentligt; de ha åsyftat, att man i kommande tider ur denna skrift må kunna se, hur olika personer, besjälade av den entusiasm, som sjölivet ger, samlats under Navigations­sällskapets standert till samverkan för sällskapets ända­mål. Hän­givenhet, offervilja och gott kamrat­­skap ha gjort Navigations­sällskapet till vad det är. Därför har i denna minnes­skrift ut­rymme givits endast åt det som varit av positiv betydelse för sällskapets tillvaro och strävan­den.

Härjämte innehåller skriften åtskilliga glimtar av tilldragelser och företeelser, som väl kunna te sig mindre betydelse­fulla, när de betraktas i årens perspektiv, men ändå till­sammans ge en mera levande bild av sällskapets historia. Hur önskvärt det än varit att nämna alla de föredrag, som före­kommit vid säll­skapets samman­träden, alla skolkurser och studiebesök, alla eskader­färder och allt annat, som hört till varje års program, ha för­fattarna måst nöja sig med ett ur­val. Detta har i många fall måst göras godtyckligt, och mången äldre medlem torde nog sakna ett och annat, som han själv funnit minnes­värt. Det har synts riktigare att använda det be­gränsade utrymmet till mera detalj­rika upp­gifter om sådana händelser och episoder, som kunna ha ett mera allmänt intresse, än till en mera full­ständig uppräkning utan detaljer. Rätt stort utrymme har beretts åt det rim­smideri, varmed olika förmågor glatt sällskapets medlemmar, helst som vers­raderna mången­städes ge koncen­trerade bilder ur vad som gjorts inom sällskapet och även av männen bakom verket.

En stor del av Navigationssällskapets stiftare finnas nu ej kvar i livet, och även många andra dådkraftiga medlemmar, om vilka man ännu talar med aktning och vördnad, ha under årens lopp kastat loss från den mänskliga tillvaron. Frid har lysts över deras minne, och därför har deras bortgång endast i särskilda undan­tags­fall nämnts i denna skrift.

Den tjugofemårskrönika, som fyller huvudparten av de följande sidorna, kompletteras med sär­skilda kapitel om vissa av säll­skapets mera väsentliga livs­ytt­ringar: standertar och övriga em­blem, undervisnings­väsendet, sällskapets hamnar och dess holmar i Stockholms skärgård, dess medlemsblad Navis och dess årliga tävlingar för motorbåtar. Härtill kommer en alfabetisk för­teckning över alla hittillsvarande styrelse­medlemmar och funktionärer.

Att förse denna minnesskrift med önskvärda illustrationer har varit en delvis olösbar upp­gift. Många händelser av betydelse ha ej blivit foto­graferade, och av det bild­material, som en gång funnits, har mycket gått förlorat; detta gäller särskilt sällskapets första år. Som­liga bilder av intresse ha ej haft den foto­grafiska kvalitet, att de kunnat användas. I ett par fall ha dock illu­stra­tioner i äldre årsböcker eller årgångar av Navis åter­givits efter det befintliga trycket, ehuru sådana reproduk­tioner av tekniska skäl ej kunna bli fullgoda.

Som minnesskriften nu föreligger, vänder den sig ej blott till alla de med­lemmar, som själva upplevt en större eller mindre del av vad som står i den, för att hos dem åter­kalla minnena av vad som varit. Den har lika mycket till uppgift att ge nya med­lemmar en inblick i den ut­veck­ling, som de skola vara med om att föra vidare.

Stockholm i oktober 1947.

FÖRFATTARNA

Navigationssällskapets stiftare

    Ingenjör Victor Almgren
    Tryckeriföreståndare Elam F. Bergman
    Fil. kand. Erik Boström
    Mekaniker A. J. Carlsson
    Fil. kand. A. A. Fagerberg
    Flygdirektör Arvid Falke
    Kapten Rud. K. Hallman
    Klichéföreståndare Fredrik Hedström
    Kapten Alfred Henning
    Köpman Arwid A. Jonsson
    Redaktör Ragnar Kock
    Kommendörkapten Carl Leche
    Ingenjör Erik Lindholm
    Ingenjör Rolf Lund
    Kanslist Oscar Lundberg
    Handlande Gustaf Lundgren
    Postmästare Humbert Lundén
    F.d. brandförman Ragnar Pettersson
    Sjökapten C. Ivar Roksberg
    Sjökapten Arnold Schumburg
    Handlande Adolf Stålbo
    Köpman J. Söderberg
    Båtförare Gustav Tolefors
    Kartredaktör K. Gustav Törnblom

Navigationssällskapet 1922—1947

Att färdas på vattnet, att umgås med vind, vågor och båtar och att uppleva äventyr till sjöss, är något som alltid legat i det nordiska kynnet. Segling är därför vår äldsta sport­gren, som redan de gamla vikingarna satte främst av alla. Lusten att syssla med mekan­iska ting är också ett karak­tärs­drag hos vårt folk, fastän det utvecklat sig först i modernare tid. När teknikens utveckling omsider hunnit därhän, att lätthanterliga och driftsäkra båt­motorer konstru­erades, kunde ingenting vara mera naturligt än att allt flera av viking­arnas efter­följare skaffat sig motor­båt­ar, även om segel­båtarna på samma gång blevo allt tal­rikare. Om de svenska skär­gårdarna och landets större insjöar redan förut erbjudit seglarna de ypp­ersta farvatten, så visade sig samma far­vatten idealiska även för dem som ville njuta sjö­livets behag med hjälp av motorer. Från början av 1900-talet, då de första praktiskt an­vänd­bara motor­båtarna blevo till, har motor­ismen till sjöss genom­gått en oerhörd utveck­ling, och den ger nu i vårt land oumbär­liga rekrea­tions­möjlig­heter åt många tiotusen­tal av människor, som längta ut från det grå vardags­livet till sol­glittrande blå vatten och gröna stränder.

Motorbåten visade sig emellertid också medföra vissa problem i fråga om trafik­säker­heten och trafik­kulturen till sjöss. Medan en seglare inte så lätt kunde ge sig ut till sjöss utan att någor­lunda behärska konsten att manövrera sin farkost, kunde snart sagt vem som helst sätta sig till rors i en motor­båt, som man ju bara hade att styra för att komma dit man ville. En annan skillnad var att segel­båtarna rörde sig jämför­else­vis lång­samt, medan motor­båt­arna ?ngo allt ?era häst­krafter och allt högre fart. Att varje båt­förare var skyldig att rätta sig efter ombord­läggnings­förord­ningens trafik­regler och dess­utom borde äga vissa insikter i navigation, det syntes flertalet motor­båts­förare ha mycket dunkla begrepp om. För övrigt visade det sig också, att många nya seglare inte hade mycket bättre reda på sig. Ju flera båtarna och båt­förarna blevo, dess oftare inträffade samman­stöt­ningar och olycks­tillbud, särskilt i de trånga, livligt trafiker­ade far­vattnen i när­heten av de större städerna. Detta slags båttrafik blev därför också allt mera besvärande för handels­sjöfarten, vars fartygs­befäl­havare vållades mycken förtret och ofta råkade i bryd­samma situationer.

Till följd av dessa förhållanden framkom både från ansvars­kännande motor­båts­män och från represen­tanter för handels­sjöfarten ett önskemål om an alla motor­båts­förare skulle åläggas att skaffa sig förar­bevis, som i likhet med bil­förarnas körkort skulle utfärdas efter vissa före­skrivna prov. Detta ledde till att ett från K. Motor­båt Klubben här­stamm­ande förslag till för­ordning, bearbetat av den dåvar­ande stations­befäl­havaren i Stock­holm, amiral Ludvig Sidner, år 1921 ingavs till kommers­kollegium för yttrande och vidare be­hand­ling i handels­departe­mentet. Året därpå ingav reserv­kapten Arnold Schumburg till handels­departe­mentet ett utförligt förslag till förordning angående förar­bevis för motor­båts­förare. Dessa båda förslag föran­ledde emeller­tid ingen åtgärd av veder­börande beslut­ande myndig­heter, troligen beroende på att den för han­dels­fartyg gäll­ande befäls­för­ord­ningen vid denna tid var under omarbet­ning och sålunda even­tuellt skulle kunna, komma att inne­fatta nödiga före­skrifter även angående ifråga­varande förar­bevis. Några sådana föreskrifter blevo emeller­tid ej intagna i befälsför­ordningen, och de saknas fort­farande. Här skall lämnas osagt, om det hade varit lyckligare, att »körkort på sjön» blivit införda; i varje fall kan man numera konsta­tera, att denna fråga, som även seder­mera varit aktuell, tack vare ökad upplys­ning bland båt­folket inte längre har den betyd­else, som ursprung­ligen tillmättes den.

Navigationssällskapets tillkomst

Redan innan frågan om förarbevisen kom upp, dryftade åtskilliga motorbåtsmän och seglare, vad som kunde göras för att råda bot på okunnigheten bland båtförarna. Visser­ligen fanns det redan vissa utbild­nings­möjlig­heter — särskilt må här nämnas det av kapten Schumburg ledda Motorbåt-Institutet i Stockholm — men det stod klart, att båtförarnas utbildning borde få karak­tären av ett slags folkrörelse, ledd av en handlingskraftig sammanslutning, för att den skulle kunna vinna mera allmänt intresse.

Säkerligen var det önskemålet om ett riktigt krafttag i denna riktning som föranledde en av vårt lands mest kunniga amatörnavigatörer, redaktör Ragnar Kock, att i samråd med några lika­sinnade utlysa ett samman­träde, som ägde rum den 30 oktober 1922 på Råd­hus­restau­rangen i Stockholm. Till detta, där tryckeri­före­ståndare Elam F. Bergman funger­ade som ordförande, in­funno sig ett 60-tal personer. Sedan redaktör Kock i ett längre anförande framhållit önskvärd­heten av att segel- och motor­båts­sporten baserades på tillräckliga naut­iska kun­skaper, uppstod en livlig diskussion, inledd av kapten Schum­burg. Denne hade redan planerat att bilda en för­ening av de personer, som utexaminerats från hans institut, men han anslöt sig nu till förslaget att försöka samla alla intresserade och kunniga båt­förare till samverkan för bättre trafik­kultur på sjön. Diskus­sionen ut­mynn­ade i ett förslag att bilda en sammanslutning för det ifråga­var­ande ändamålet, men man nöjde sig för dagen med att tillsätta en kommitté, som till ett kom­mande samman­träde skulle utarbeta för­slag till stadgar m.m. Till kom­mitter­ade utsågos herrar Berg­man, Kock och Schum­burg samt ingenjör Erik Lindholm och förste post­expedi­tör Humbert Lundén.

Som grund för sitt arbete hade kom­mittén en av redak­tör Kock utar­betat stadge­för­slag. En­ligt detta skulle den till­ämnade samman­slut­ningens med­lemmar in­delas i två katego­rier: dels ak­tiva, som voro yrkes­navigatörer eller också under­gått god­kända prov enligt sär­skild plan, dels pas­siva, till vilka alla övriga med­lemmar skulle räknas. Så­lunda skulle en­var intres­serad kunna bli med­lem, och de passiva med­lemm­arna skulle efter under­visning och prov kunna bli aktiva och därmed få rätt att föra samman­slut­ningens stan­dert, ett tecken på att veder­bör­ande båt fördes av en kompe­tent person.

Kommittén arbetade ivrigt för att den tillämnade samman­slut­ningen skulle kunna konsti­tueras så snart som möj­ligt. För­utom stadge­för­slaget hade man också bl.a. att tänka på vem som skulle kunna bli ord­för­ande. Detta blev ett bryd­samt prob­lem; kapten Schum­burg ansågs visser­ligen täm­ligen själv­skriven, men själv tyckte han sig inte vara den rätte mannen, utan han fram­höll, att en äldre, mera er­faren yrkes­man borde stå till rors. Han åtog sig ock­så att söka finna en sådan och vände sig först till vice direk­tören i Stock­holms Rederi AB Svea, kaptenen i K. Flottans reserv Björn von Sydow. Denne avböjde emeller­tid tack­samt under moti­vering, att han inte kunde åtaga sig ord­förande­skapet vid sidan av sin post som vice ord­för­ande i Sveriges fri­villiga motor­båts­kår; i stället rekom­mender­ade han kom­mendör­kaptenen av 1:a graden Carl Leche, som tjänst­gjorde på sjökarte­verket i egen­skap av redak­tör för dess naut­iska publika­tioner. Kap­ten Schum­burg upp­sökte oför­dröj­ligen kom­mendör­kapten Leche, som genast blev intres­serad men ville ha ett par veckors betänke­tid inför det makt­påligg­ande värvet. Men något sådant upp­skov med­gavs inte, och efter någon tvekan sade kom­mendör­kapten Leche ja.

Detta var den 14 november 1922. Samma afton konstitu­erades Navigations­sällskapet i Motor­båt-Institutets lokaler efter en­hälligt beslut av de när­varande intres­serade person­erna, vilka alla in­gingo som med­lemmar i säll­skapet. Styr­elsen ?ck följande samman­sätt­ning: kommendör­kapten­en av 1:a graden m. m. Carl Leche, ord­förande; sjö­kaptenen reserv­kapten Arnold Schum­burg, vice ord­förande; redak­tör Ragnar Kock, sekreter­are; tryckeri­före­ståndare Elam F. Bergman, kassa­för­valtare; ingenjör Erik Lind­holm, klubb­mästare; civil­ingenjör Arvid Falke, förste post­expeditör Humbert Lundén, sjö­kaptenen reserv­löjtnant C. Ivar Roks­berg och ingenjör Victor Alm­gren, de båda sist­nämnda supple­anter. Efter samman­trädet tågade ?er­talet stiftare till ge­men­sam supé på den gamla källaren Berzelius. Emedan detta ställe kort därpå skulle skatta åt för­gäng­elsen, ansågs det lämpligt, »att Navigations­sällskapet genom sitt besök där skulle redan från början få något av ålderns patina över sig».

Angående sällskapets namn har ingen under de gångna åren kunnat säga annat än att det är väl­funnet. Vid de diskus­sioner, som före­gingo säll­skapets tillbliv­else, fram­fördes även andra namn­förslag, såsom Segel- och motor­båts­befäl­havare­säll­skapet, Amatör­sjöbefäls­säll­skapet och lik­nande. Navigations­sällskapet är ett namn med klang och rytm, ett namn som bjuder respekt och kan nämnas med stolthet. Men det är också — det var redan den nyblivna styrelsen klart medveten om — ett namn som för­pliktar. Nu gällde det att skapa reali­teter bakom ordet.

Det grundläggande organisationsarbetet

Navigationssällskapets nästa sammanträde hölls i december 1922, varvid säll­skapets stad­gar fast­ställdes. Ur dessa må här det viktigaste i paragraferna återges.

§ 1. Navigationssällskapet är en sammanslutning, som har till upp­gift att verka för sprid­ande av kun­skap i naviga­tion och sjöman­skap, att tillvara­taga sina medlem­mars i sam­band här­med stå­ende gemen­samma intres­sen samt att mål­med­vetet sträva för väck­an­de av intresse för lång­färder med segel- och motorbåt, såväl inom- som utom­skärs. Denna skall ske bland annat genom anord­nande dels av före­drag och diskus­sioner i hit­hör­ande frågor samt dels genom för ända­målet lämp­liga övningar m.m. Säll­skapet har sitt säte i Stockholm.
§ 2. Medlemskap i Navigationssällskapet kan vinnas av varje väl­frejdad person, som an­ser kun­skap i naviga­tion och sjöman­skap som en oefter­givlig förut­sättning för segel- och motor­båts­sportens utöv­ande. Person, som gjort sig synner­ligen förtjänt om säll­skapet och dess sträv­anden, kan på för­slag av styr­elsen av säll­skapet på något av dess ordi­narie samman­träden utses till heders­ledamot.
§ 3. Sällskapets medlemmar äro dels aktiva, dels passiva. Aktiva äro sådana med­lem­mar, vilka en­dera ådaga­lagt sin kompe­tens i enlig­het med bestämm­elserna i § 4. eller ock äro kvali?­cerade yrkes­naviga­törer. Passiva äro övriga med­lemmar, vilka äro be­själade av intresse för säll­skapets strävanden.
§ 4. För vinnande av aktivt medlemskap skall sökande undergå kompe­tens­prov inför av säll­skapets styr­else utsedda sak­kunniga examina­torer. Kompe­tens­provet skall regleras genom ett av styr­elsen ut­arbetat och av säll­skapet fastställt program. För vinn­ande av passivt medlem­skap erfordras intet kompe­tens­prov.
§ 6. Sällskapets standert är till hälften vit och till hälften grön med en snett över båda fälten ställt ankare, vilket är grönt i det vita fältet och vitt i det gröna. Standert­ens höjd till dess längd skall förhålla sig som 2 : 3. Likare skall av styrelsen förvaras.
§ 7. Sällskapets mössmärke (modell) har till huvudemblem dess standert, omgiven av eklöv, samt såsom topp­tecken för seglare röd och grön stjärna och för motor­båts­förare däröver en vit sådan.
§ 8. Sällskapets standert och befälstecken skola föras enligt särskilt flagg­regle­mente. Säll­skapets standert skall vara inregi­strerad i Kungl. Patent- och Regi­strerings­verket. Säll­skapets standert och möss­märke utlämnas till därtill berättigad med­lem av kassa­för­valtaren mot erlägg­ande av härför av styr­elsen fast­ställda av­gifter. I säll­skapet inregi­strerat fartyg skall ombord hava av säll­skapets besikt­nings­man utfärdat besikt­nings­bevis, som utlämnas mot fast­ställd avgift enligt av styr­elsen utfärdad instruk­tion. Styr­elsen till­sätter det antal besikt­nings­män, den­samma anser behövligt.
§ 11. Sällskapets .angelägenheter handhavas av en styrelse, bestå­ende av sju per­soner: ord­för­ande, vice ordf­örande, sekre­terare, kassa­för­valtare och klubb­mästare samt två leda­möter.
§ 17. Upplöses sällskapet, för vilket erfordras beslut på två ordinarie samman­träden med ¾ majoritet, över­lämnas säll­skapets hand­lingar och till­gångar till Svenska Säll­skapet för räddning av skeppsbrutne.

Stadgarna åtföljdes av bestämm­elser för de prov i navigation och i motor­kännedom, som skulle av­läggas för vinn­ande av aktivt medlem­skap. Dess­utom utarbet­ades en instruk­tion för besikt­nings­män, som skulle besikt­iga motor- och segel­båtar i sam­band med att dessa blevo inregi­strerade i sällskapet.
Sällskapets standert — numera kompetensstandert för inom­skärs­skeppare — hade Alm­gren och Falke kompo­nerat. Den vittnar allt­jämt i all sin enkel­het om ett inspi­rerat grepp på upp­giften. Standerten är inregi­strerad i Patent- och Regi­strerings­verket under nummer 26861.
Redan före utgången av år 1922 var sålunda en fast grund lagd för säll­skapets fort­satta till­varo och verk­sam­het. En­ligt stadgarna skulle med­lemm­arna kallas till all­männa, månat­ligen åter­komm­ande samman­träden eller klubb­aftnar under vinter­halvåret oktober — ap­ril, medan sommar­månaderna reserv­erades för prakt­iska övningar och ut?ykter i Stock­holms skärgård. Men mycket organisa­tions­arbete åter­stod ännu att utföra. Jäm­sides med organ­iser­andet av säll­skapets under­vis­nings­väsen, för vilket redo­göres i ett sär­skilt kapi­tel, måste styr­elsen förbe­reda de öv­ningar, som för­söks­vis skulle anord­nas under den komm­ande segla­tionen. Man upp­gjorde detalj­erade öv­nings­program dels för seglare, dels för motor­båts­förare. För seglarna gällde det att träna segel­sätt­ning vid brygga, strand och boj samt till ankars, ankar­lättning, segel­föring och man­övrer under gång, ank­ring och för­töj­ning m.m.; motor­båts­förarna hade att öva avsätt­ning från brygga, olika slags man­övrer under gång, tillägg­ning och förtöj­ning. För båda­dera till­kom dess­utom tillämp­ning av om­bord­lägg­nings­förord­ningens styr­nings- och seglings­regler, livrädd­ning i olika situa­tioner samt inom­skärs­navigering med hjälp av sjö­kortet. Övning­arna planerades som eskader­färder, och för detta ända­mål till­sattes eskader­chefer och vice eskader­chefer samt ord­nings­män. I sam­band här­med utarbet­ades och antogs ett ?agg­regle­mente, som bl.a. inne­höll bestämm­elser om eskader­chefs­?agg och ordnings­mans­?agg, vilka, befäls­tecken voro av­sedda att föras, då far­tyg voro saml­ade i eskader. Myndig­heter, rederier och andra or­ganisa­tioner under­rättades om säll­skapets existens och ända­mål samt om stan­dert­ens utse­ende och betydelse.

Eskaderövningar, sällskapsliv och årsbok

Söndagen den 20 maj 1923 var den första övnings­eskadern under kapten Schum­burgs befäl samlad i Siarö­sund i Stock­holms norra skär­gård, och kl. 8 på morgonen hiss­ades sam­tidigt med national­?aggan säll­skapets standert och befäls­tecken, medan löjt­nant Hugo Kylberg, befäl­hav­are på motor­kryss­aren Dopp­ingen, blåste parad­marsch på horn. Akten präg­lades av högtid­ligt allvar, ty det var första gången i vårt land som en kompe­tens­standert hiss­ades på segel- och motor­båtar — alltså en minnes­värd händ­else i den svenska båt­sportens historia. Under diverse övningar tog eskadern sedan vägen gen­om Klint­sund över Gälnan till Jolpan, Hummel­mora och Dyviken på Ljusterö, var­efter färden avslut­ades vid Lidingö­varvet.
Ytterligare tre eskaderfärder anordnades under samma sommar. Den 17 juni sam­lades man vid Södra Möja och tog vägen till Sand­hamn och Saltsjö­baden. Den 22 var sam­lings­platsen Gums­hornet på södra Malmö­landet, och där­ifrån gick vägen till Sand­hamn och Saltsjö­baden. Den 19 augusti skedde sam­ling i Ornö kyrk­vik, var­ifrån man färd­ades över Hers­fjärden till Nynäs­hamn och där­ifrån över Mys­ingen, Jung­fru- och Nämdö­fjärdarna samt genom Ör­sundet, Kol­ström, Baggens­stäket och Skuru­sund till Stock­holm.
Så kom sällskapets första vinterhalvår, som inled­des med det ordi­narie oktober­samman­trädet. Härvid höll kapten Arnold Schum­burg ett upp­märk­sammat före­drag om en nyut­given för­fatt­ning, som komp­letter­ade ombord­lägg­nings­förord­ningen, näm­ligen kungör­elsen angå­ende åt­gärder för und­vik­ande av samman­stöt­ning mellan luft­fartyg, vilka ju i vissa fall även rör­de sig på vattnet, samt om ett av sjö­karte­verket av­givet för­slag till ny för­ord­ning om fartygs­lanter­nor och kom­passer, om vilket kom­mers­kollegium berett säll­skapet till­fälle att yttra sig. Redan knappt ett år gammalt var sålunda Navigations­säll­skapet känt som en organisa­tion, där nautisk sak­kun­skap fanns representerad.
Vid sammanträdet den 14 november kunde sällskapet ?ra sin ett­åriga till­varo. Mången hade nog varit skept­isk i fråga om anslut­ningen till säll­skapets sträv­anden, men då med­lems­antalet nu visade sig ha stigit till 184, kunde man känna sig över­tygad om att det verk­ligen Fanns vind i seglen. Man visste också, att kommen­dör­kapten Leche var den rätte mannen vid rodret. Hos honom för­enades djup­gående teoret­iska yrkes­kun­skaper och prakt­iska färdig­heter på naviga­tionens om­råde med ett lev­ande in­tresse för säll­skapets upp­gift. Han upp­offr­ade sig helt för den goda saken och före­gick med gott exem­pel gen­om sin stora energi och arbets­för­måga. Hans vinn­ande per­son­liga egen­skaper och tro­fasta vän­skap bidrog ofta till att samman­jämka skilj­aktiga meningar och att öka samman­håll­ningen. Men det bör också rätt­vis­ligen fram­hållas, att Leche hade duktiga och entusi­astiska styr­else­medlem­mar vid sin sida. Om­fatt­ningen av allt det ar­bete, som styr­elsen hade att ut­rätta, och vikten av de initia­tiv, som togos under de första åren av säll­skapets till­varo, torde nu­mera svår­ligen kunna utläsas ur de bevar­ade proto­kollen och styrelse­berätt­elserna.
Beklagligt nog måste redaktör Ragnar Kock snart avsäga sig upp­draget som säll­skapets sekre­terare på grund av ?ytt­ning till ut­landet. Han stod dock ända till sin död år 1944 säll­skapets sträv­anden nära. Till hans efter­trädare valdes post­expedi­tör Humbert Lundén.
Att det redan från början blev en viss ?äkt över Navigations­sällskapet, berodde naturligt­vis äv­en på medlemm­arna. De för­enades av starka gemen­sam­ma intres­sen för livet på sjön, men det visade sig också, att många av dem voro på­hittiga och ange­näma säll­skaps­männi­skor, som gjor­de sitt bästa för att gen­om tal, sång och musik för­höja stäm­ningen vid säll­skapets samman­kom­ster och ut­flykter. Bland dem som svar­ade för muntra­tionerna under de första åren för­tjänar sär­skilt ingen­jör Victor Almgren, en av säll­skapets stiftare och dess första exami­nator i motor­känne­dom, att ihåg­kommas. Vid decem­ber­samman­trädet år 1923 över­rask­ade han med att visa ett trettio­tal i kol ut­förda karikatyr­teck­ningar av mera bemärkta medlemmar.
Sällskapet sammanträdde under detta år och de närmast följ­ande i regel på Strand Hotell, där standerten då alltid var hissad.
Till det organisatoriska arbetet under år 1923 hörde även, att säll­skapet beslöt utge en års­bok, vars första årgång utkom 1924. Navigations­säll­skapets års­böcker, inne­håll­ande en årlig kröni­ka över säll­skapets verk­sam­het, upp­satser i olika naut­iska ämnen, medlems­rulla, fartygs­rulla m.m., ha ut­givits åren 1924—1928 och 1934—1939; under tiden 1929—1933 samt år 1940 ut­kommo endast årliga upp­lagor av säll­skapets rulla. Krigs­för­håll­andena våll­ade sedan sådana inskränk­ningar, att utgiv­ning av års­böcker och sär­skilda rullor tills vidare inställdes.

Propaganda, sjömanövrer och långfärder

År 1924 inleddes med nya tag i arbetet på att öka båtfolkets nautiska kun­skaper. På januari­samman­trädet höll ord­för­anden ett längre anför­ande, i vilket han vädj­ade till med­lemm­arna att arbeta för Navigations­säll­skapets syften, helst som många utom­stående per­soner och organisa­tioner och även myndig­heterna hade sina blickar riktade på säll­skapet. Sär­skilt vände han sig till de passiva med­lemm­arna, som upp- manades att göra sig kompe­tenta för aktivt med­lem­skap. Att reger­ingen ny­ligen av­slagit en fram­ställ­ning om kompe­tens­bevis för motor­båts­förare vore ytter­ligare ett skäl att be­sinna båt­för­arnas skyldig­het att äga nödiga kunskaper.
För att göra Navigationssällskapet och dess sträv­anden mera kända såväl hos myndig­heterna som hos allmän­heten höll Leche ett offent­ligt före­drag i KFUM:s lokaler den 25 januari. Särskilt in­bjudna voro över­ståt­hållaren, Stock­holms stads hamn­myndig­heter, ?ott­ans och kust­artille­riets högsta myndig­heter, styr­elserna för rede­rier och sjö­för­säkrings­bolag, styr­elserna för alla segel- och motor­båts­för­eningar i Stock­holm m.fl. samt represen­tanter för dags­pressen. Ämnet var: »Hur är det med säker­heten på våra sjö­vägar? Navigations­säll­skapets syften och mål.» I den med säll­skapets standert och svenska ?aggor dekorer­ade lokalen åhör­des före­draget av om­kring 4oo per­soner.
Givetvis bidrog denna propaganda till ökad medlems­anslut­ning. Sär­skilt må an­tecknas, att säll­skapets första kvinn­liga medlem, fru Margit Hofver­berg, inval­des den 3 mars.
Från år 1924 anordnades i regel tre eller fyra eskader­övningar varje segla­tion. Eskader­chef­erna hade under den före­gå­ende somm­aren fått en viss vana vid hur sådana övningar borde planeras och genom­föras, och det kan där­för vara på sin plats att ur säll­skapets årsbok för 1925 i samman­drag återge en skild­ring av den andra ordi­narie övningen år 1924 för att ge en in­blick i hur övning­arna bedrevos vid denna tid.
Övningen ägde rum söndagen den 13 juli. Enligt order skulle sam­ling ske på N 59° 24,5′, O 18° 22,18′, en ort som be­fanns vara västra delen av sundet mellan Rindö och Skarpö. Eskader­chefen, kommen­dör­kapten Leche, mönstr­ade här kl. 7 på morgonen följ­ande motor­båtar: Eva, befäl­havare A. Johans­son; Virgo, Rud. Hall­man; Bibbi, K. Möller; Eja, C. Carls­son; Juttan, A. J. Petters­son; Framåt Gunga, B. Nord­ström. Leche hiss­ade sitt befäls­tecken på Eva, och kapten Schum­burg hiss­ade ord­nings­mannens tecken på Framåt Gunga.
Programmet var lagt så, att båtarna skulle i kolonnformering styra i eskader­chefens köl­vatten i far­vatten, som voro obekanta för ?er­talet befäl­havare. Dessa ?ngo där­för order om att i sina sjö­kort upp­draga eskad­erns väg med blyerts och att föra anteck­ningar om känn­ings­märken vid girar m.m. Varje båt er­höll sina röda och gröna signal­?aggor, med vilka ett nytt signal­system skulle prövas. Eskad­erns fart bestäm­des med hän­syn till den lång­samm­aste båten.
Starten skedde vid 9-tiden, och eskadern tog vägen västvart och vidare nord­vart genom det grund­upp­fyllda, smala sundet mellan Skarpö och Häst­holmen, var­efter färden fort­satte gen­om Lindal­sundet och Borg­sund. Här­ifrån styrdes längs Grindaön mot Snäckan, som rund­ades. När Karklö just passer­ats, saktade Eva farten och girade hart styrbord och styrde in i det vackra men smala Trång­sund mellan Karklö och Trång­holmen; kolonnen följde troget i köl­vattnet. Utkomm­en ur sundet gick eskadern åter nordvart och där­efter sydost- och ost­vart in genom det smala loppet till den stora och djupa viken på Lånna­öns sydsida. I den förtjusande vackra sydöstra delen av den­na vik sattes stäv­arna mot land, och order gavs om fru­kost. Det var under­bart, vad en sådan smakar i en härlig natur, vackert väder och ange­nämt sällskap!
Sedermera fortsatte färden genom det långa, vackra Lårsundet, var­efter båt efter båt ?ck gå in i en egen­dom­lig liten hamn mellan Kåpholmen och Träskö-Storö, vända där­inne och så gå ut igen. För att komma in måste man styra ut­efter en berg­vägg på ena sidan, medan man har en väldig, spetsig sten på den andra. Efter denna fransyska visit gjordes en annan i Träskö-Storö norra hamn, som be­fanns vara betyd­ligt rymligare. Där­ifrån naviger­ade man mellan Ing­marsö och Rävsön för att slut­ligen passera in gen­om Para­disets smala port. Denna hamn, belägen mellan Kål­gardsö och Jolpan, gör sanner­ligen skäl för namnet. Där inne är verk­ligen idyll­iskt, och de av Navigations­säll­skapets med­lemm­ar, som ännu ej varit där, upp­manas på det liv­lig­aste att söka sig dit. Från Para­diset gick färden ut genom norra gattet samt vidare nordost­vart mellan Id­holmen och Lök­holmen, där farten sattes till »så sakta som möjligt», ty på ett par ställen var det så trångt, att man kunnat hoppa i land.
Utkommen i lotsleden styrde eskadern sydvart, men tvärs Kunnörarna änd­rades kurs­en till väst­nord­väst mot Träskö kvarn. Över Träskö­fjärden, längs Svartsö, över Edö­fjärden och slut­ligen genom Puttal­sundet naviger­ades det in i den vackra lilla viken på väst­sidan av Hummel­moraön. Man gick härvid öster om den farliga bränn­ingen »Ceder­lunds torra» utan­för Hummel­mora­öns västra udde och strök här­vid 6—7 meter från berg­väggen. Vid vikens norra strand lade båtarna till för middagsmål.
Efter skaff­ningen ?ngo båtbefälhavarna visa fram sina sjö­kort för eskader­chefen, som rättade fel­dragna kurs­linjer. Det visade sig, att i de båtar, som saknat kom­pass, hade man haft svårt att följa med i kortet.
På kvällen styrde man mot Stockholm, och vid Karlsudd avtackade eskader­chefen besätt­ningarna och upp­löste eskadern. Övningen hade all­deles särskilt visat nyttan av sam­fälld navigering i okända vatten.
Med sina otaliga öar, skär och sund, omväxlande med större och mindre fjärdar, inne­bär Stock­holms skär­gård outtöm­liga möjlig­heter till nya, intres­santa och läro­rika naviga­tions­övningar. Det var därför en natur­lig sak, att Navigations­säll­skapet i regel för­lade sina sjö­färder till detta vid­sträckta om­råde. Men en och annan gång tog man också kosan inåt Mälaren, som ju också bjuder på rik omväx­ling och imponer­ande fjärdar samt här­jämte många sevärda kultur­minnes­märken. Den första övningen i Mälar­far­vatten ägde rum den 14 septem­ber 1924, då motor­båtarna saml­ades vid Fant­holmen. Seglarna hade samma dag eskader­övning i skär­gården.
Många av Navigationssällskapets medlemmar ha dess­utom under årens lopp givit sig ut på lång­färder med sina båtar ut­efter kusterna och till Got­land samt även till grann­länderna. Till ökad trygg­het och trev­nad ha många sådana färder gjorts med ?era båtar gemen­samt. Den första av dessa lång­farder före­togs somm­aren 1924 med tre segel­båtar: Tumlaren, befäl­havare C. Ivar Roks­berg, tillika eskader­chef; Arda, Gustaf Lund­gren; Yaramaz, Adolf Jons­son. Färden gick från Stock­holms skär­gård till Kalmar och åter med besök i Väster­vik, Oskars­hamn och Borgholm.

En storartad gåva: Skepparholmen

Hösten 1924 inträffade en lika viktig som glädjande händelse i Navigations­sällskapets hi­storia. Ända från början av säll­skapets till­varo hade man dryftat möjlig­heterna att någon­stans i Stock­holms skär­gård för­värva en lämp­lig holme som repli­punkt för utflykt­erna till sjöss, men då säll­skapets eko­nom­iska resurser voro gan­ska blyg­samma, måste dessa planer tills vidare ställas på fram­tiden. Dock blevo de förverk­ligade förr än någon kunde tro. Den 11 septem­ber samman­trädde ord­för­anden och vice ord­för­anden samt styr­else­supple­anten advo­kat Torsten Moss­berg med en för säll­skapet varmt intres­serad med­lem, som hade med­delat, att han hade ett gåvo­brev att över­lämna men önsk­ade vara ano­nym. Gåvo­brevet befanns inne­bära, att Skeppar­holmen, belägen strax innan­för Örsundet, doner­ades till Navigations­sällskapet, och den ano­nyme donatorn befanns vara bank­kamrer Ernst Lundin. Redan den 17 i samma månad hiss­ades säll­skapets standert på Skeppar­holmen till tecken på att den tagits i besitt­ning för avsett ända­mål. Om Skeppar­holmen handlar ett sär­skilt kapitel.

Signalreglemente, uniformsreglemente och utprickning

Vid oktobersammanträdet 1924 meddelades, att hamn­kaptenen i Stock­holm till veder­bör­ande myndig­heter in­lämnat ett för­slag till obliga­torisk regi­strering av motor- och segel­båtar, vilkas fram­fart en­ligt hans åsikt på så sätt skulle kunna under­kastas en effektiv­are of?­ciell kon­troll. Samman­trädet hölls på restau­rang Gås­haga på Lid­ingö, och färden dit och där­ifrån före­togs med ång­far­tyget Gasaccumulator V.
På sammanträdet den 10 december fastställes signalreglemente, upp­gjort med utnyttj­ande av de erfaren­heter, som vunnits vid eskader­övning­arna. På samma gång antogs även ett uni­forms­regle­mente; dess­för­innan funnos endast mycket knapp­händiga bestämm­elser i stad­garna om säll­skapets möss­märken. Ingen­jör Raphael Blom­qvist över­lämnade vid samma till­fälle såsom gå­va till säll­skapet en egen­händigt ut­förd olje­mål­ning av ord­för­anden, som just denna dag fyll­de 57 år. Vid det efter­följ­ande sam­kvämet upp­läste kapten Schum­burg följ­ande kväde om några av de mera bemärkta far­kosterna i Navigations­sällskapet:

Hamnanläggning, studiebesök, knop- och splitsaftnar

Efter hand som allt ?era båtar blevo inregistrerade i Navigations­säll­skapet, vis­ade det sig allt nöd­vändig­are att kunna erbjuda med­lemm­arna en skyd­dad hamn i Stock­holm eller i stadens omedel­bara när­het. Den första åt­gärden i denna rikt­ning hade vid­tagits redan år 1924, då säll­skapet lät bygga en ?otte vid Lid­ingö­varvet; här för­töj­des det få­tal båtar, som inte hade annan hamn­plats. Men i början av år 1925 togs ett viktigt och av­gör­ande steg för hamn­frågans lös­ning: styr­elsen gjorde en fram­ställ­ning om att få an­lägga en båt­hamn i Valde­mars­viken på Djur­gården. Vid säll­skapets samman­träde den 20 mars med­del­ades, att K. M:t i dagens kon­selj bifallit säll­skapets fram­ställ­ning. Det var ett lika geni­aliskt som djärvt till­tag att skaffa denna mycket väl­be­lägna hamn­plats mitt i Stock­holms hamn­om­råde; kost­nad­erna för hamn­ens an­lägg­ning över­stego mång­faldigt vad säll­skapet vid denna tid hade råd med. Om hamnen i Valde­mars­viken och dess be­tyd­else be­rättas i ett sär­skilt kapitel.
Vid sidan av sällskapets ordinarie sammanträden med till­hör­ande före­drag i naut­iska ämnen började man år 1925 anordna studie­besök på olika ställen, där det fanns något att lära om sjö­väs­endet. Det första besöket gjordes i april nämnda år hos sjö­karte­verket på Skepps­holmen, där om­kring 100 med­lemmar in­funno sig för att under led­ning av kommen­dör­kapten Gustaf Reini­us få en in­blick i konsten att göra sjö­kort. Under årens lopp ha studie­besök med sak­kunnig ledare — ibland någon av säll­skapets egna med­lem­mar — gjorts bl.a. på Sjö­histor­iska museet, Lant­mät­eri­arkivet, Tele­graf­verkets museum och Tekn­iska museet, Stock­holms observa­torium i Salt­sjö­baden, Tekniska hög­skolans skepps­byggnads­labora­torium, Lant­bruks­styr­elsens ?skeri­under­söknings­anstalt vid Drott­ning­holm, stats­isbryt­aren Ymer, Stock­holms stads elverk, AGAs avdel­ning för fyr­belys­ning på Lid­ingö, Tele­fon AB L. M. Erics­sons verk­städer vid Mid­sommar­kransen samt olika varv och verk­städer. Som­liga besök ha upp­repats ?era gånger.
En annan nyhet för år 1925 var att man anordnade en »knop- och splits­afton», där med­lemm­arna under för­faren led­ning ?ngo öva sig i sjö­man­ingens nytt­iga konst. Sedan dess ha knop- och splits­aftnar till­hört säll­skapets ordi­narie vinter­pro­gram. I regel ha de ord­nats under enkla och ge­myt­liga former, ibland på någon segel­makar­verk­stad, med glatt humör kring linor och tros­sar och med­havd förning.
Årets första övning till sjöss ägde rum under pingst­helgen 31 maj—1 juni. Då gick en eskader om åtta motor­båtar Söder­törn runt med Skeppar­holmen som start­plats; det var första gången en eskader­färd utgick där­ifrån. Vädret var hårt första dagen, men inga svår­are miss­öden in­träff­ade. Den trånga Dragets kanal med an­slut­ande sling­rande far­leder samt den idyll­iska staden Trosa blevo sär­skilt minnes­värda punkter på färd­pro­gram­met. Vid årets tredje eskader­färd, den 12 juli, hade öv­ningar ord­nats gemen­samt med båtar ur Stock­holms fri­vill­iga motor­båts­?ottilj. Vid sam­ma till­fälle tjänst­gjorde en av säll­skapets motor­båtar, Tonja, befäl­havare O. Lund­berg, i sam­band med att en inter­nation­ell botan­isk kon­gress gjorde en ut­färd i yttre skär­gården.
Sommaren 1925 gjorde segelkanoten Runa, F. Boström, en lång­färd till Karls­krona, och segel­båten Lång­örn, en 30 m² skär­gårds­kryssare, gjorde en havs­kryss­ning till Riga och Runö. Om den sist­nämn­da seglatsen för­fattade båt­ägaren, Villy Blom­qvist, en spänn­ande skild­ring, som publi­cer­ades i Navigations­säll­skapets medlems­blad Navis 1926—27.

Sjöfartslättnader och poesi

Under år 1925 skriftväxlade sällskapet med chefen för sjökarte­verket, som an­hållit, att säll­skapet måtte med­dela sina önske­mål rör­ande komp­letter­ing av djup­angiv­elser i de dåvar­ande rätt brist­fälliga sjö­korten över Stock­holms skär­gård, nr 61 och 62. Denna an­modan efter­koms givet­vis, och på sam­ma gång an­höll säll­skapet om att nämn­da sjö­kort borde komplett­eras även med ?era namn på öar, skär och grund, var­jämte så­dana före­mål, som kunde tjäna som sjö­märken, bl. a. kvarnar och andra mera fram­träd­ande bygg­nader, borde in­föras i korten i större om­fatt­ning. Vid­are avläts en under­dånig skriv­else till K. M:t med an­hållan om för­bud mot privat­prickar, som ut­sättas utan lots­verkets till­stånd och kon­troll. En annan skriv­else till K. M:t gäll­de befri­else för säll­skapets med­lem­mar från sjö­farts­av­gifter, en för­mån som vissa större båt­fören­ingar redan tidig­are hade er­hållit. En­ligt resolu­tion den 3o okto­ber 1925 fann K. M:t gott med­giva, att Navigations- säll­skapet måtte för sina far­tyg och båtar i sven­ska hamnar åt­njuta befri­else från alla de av­gifter, som i all­män­het voro fast­ställda för far­tyg i så­dana hamnar, dock med undan­tag för lots­penn­ingar, då lots begagn­ades. Som vill­kor för denna för­mån före­skrevs bl.a., att far­tyg inte begagn­ades till för­ande av handels­gods och varor, att på varje far­tyg skulle med­föras ett av säll­skapet ut­färdat registre­rings­bevis eller certi­?kat, att båt­ägare, som veter­ligt straffats för smugg­ling, inte ?ck vara med­lem i säll­skapet samt att varje till säll­skapet an­slut­et far­tyg skulle vara för­sett med lätt skönj­bart namn.

Sällskapets visförfattare, sångare och musikanter voro detta år ovan­ligt ?it­iga. För­utom fri­her­re Klinckow­ström fägn­ade även opera­sång­are Gustaf Sjö­berg med­lemm­arna med sin sång, och vid ett till­fälle lät ton­sättare Algot Haquin­ius höra valda stycken på ?ygel. Åt­skill­iga aktuella visor hop­skrevos och sjöngos av olika med­lem­mar, som otvivel­aktigt kände sig inspirer­ade av de goda fram­steg säll­skapet hade gjort i olika avse­enden. En av dessa poet­iska skap­elser följer här:

        EN SJÖMANSVISA
        om navigation, lanternor och andra tärnor
        samt även med några (ut)prickningar,
        författad och sjungen av bankkamrer Ernst Lundin
        den 20 mars 1925.

        Melodi: »Honolulu.»

        Nog alla, som ha farit
         med motorbåt, erfarit,
        att förr ej varit så noga med (noga med, noga med)
        att rätta kursen taga,
        lanternor, hålla, laga,
        som ej bedraga i segelled.
         
        Navigationen
        nu höjer tonen
        på vara rendezvous,
        dit jämt vi gno (jämt vi gno, jämt vi gno).
        Man sjömanöver
        ibland behöver,
        och då ju bra är att slippa ro.
         
        Om någon skulle fråga
        oss om var förmåga
        att skutan klara
        i storm och lä (storm och lä, storm och lä),
        vi ej behöva väga
        på orden utan säga
        namnet på vår ordförande:
        Jo, de ä Leche,
        den lärde, käcke,
        som i navigation ä champion (champion, champion).
        Han är den bästa
        till att befästa
        vårt unga sällskaps betydelse.
         
        I styrelsen desslikes
        en karl ur Svea rikes
        cofferdi-?otta vi hava fått (hava fått, som är ?ott).
        Han håller styvt på lyse
        och därom gruffar, ty se
        han sådant säljer båd’ stort och smått.
         
        Ja, de ä Schumburg,
        kaptenen Schumburg,
        som uti rött och grönt
        har rykte rönt (rykte rönt, rött och grönt).
        Med hans lanternor
        och några stjärnor
        vi klarar färden på fjärd och hav.
         
        Bland alla många rykten
        jag hört, att ta till ?ykten
        av falkar brukas väl någon gång (någon gång, någon gång),
        men även att de smyga
        på höns och tuppar blyga,
        som sig fröjda i vårlig sång.
        Ja, de ä Falken,
        ?ygarn, skalken,
        som uppå aeroplan
        är full i fan (full i fan, en sån fan).
        Han med en motor
        och Flettners rotor
        snart gör en tuppjakt per rotor-plan.
         
        En medlem, som ej vilar
        på hanen men som bilar
        och ständigt kilar, men ej i Ford (ej i Ford, han är lord),
        som tiden ej förhalar
        men svenska vackert talar,
        när som han halar en tös ombord,
        det är vår Almgren
        med stämma malmren,
        som i sin motorbåt
        har små försåt (små försåt, o förlåt).
        Han med Min-andra
        ofta ses vandra
        ut på en långfärd, på okänd stråt.
         

Medlemsblad, soirée-dansante och klubbhusfond

Till 1925 års händelser hör även, att Navigationssällskapet i anse­ende till det allt­mera ökade med­lems­antalet beslöt att utge medlems­bladet Navis från och med janu­ari 1926. Gen­om denna nya för­enings­länk mellan med­lemm­arna kunde det nya året mer än något av de följ­ande börja i sam­hörig­hetens och de gemen­samma sträv­andenas tecken. Att med­lems­bladet skulle heta Navis, det var täm­ligen själv­klart, emedan ordet redan an­vän­des i dagligt tal som en för­kort­ning av säll­skapets namn. Det är dock obe­kant, om den som lanser­ade denna för­kort­ning kände till, att navis är ett lat­inskt ord, som be­tyder far­tyg. För utgiv­ningen av med­lems­bladet redo­göres i ett särskilt kapitel.
Vid januarisammanträdet tilldelades Skepparholmens donator, bank­kamrer Ernst Lund­in, di­plom som ständig med­lem, och vid febru­ari­samman­trädet er­höll gross­hand­lare Oscar F. Nilson sam­ma heders­betyg­else med anled­ning av det utom­ordent­ligt aktiva in­tresse och den fri­kostig­het, som han visat säll­skapet.
En annan minnesvärd händelse i början av år 1926 var den soaré, som an­ord­nades på Strand Hotell den go januari. Ända­målet var närmast att samla in pengar till för­stärk­ning av den fond, som bildats för upp­för­ande av en pavil­jong på Skeppar­holmen, men man ville på sam­ma gång göra en ny propa­ganda­fram­stöt för säll­skapet och i övrigt be­reda med­lem­mar och gäster en an­ge­näm afton. Om denna till­ställ­ning läste man i febru­ari­numret av Navis:
Navigationssällskapets soirée-dansante på Strand Hotell blev, som väntat var en suc­cés. Festen, till vilken om­kring 340 damer och herrar in­funnit sig, öpp­nades i bank­ett­salen, och gäst­erna, som lyck­ligen lotsat sig igen­om den väl ut­prick­ade far­leden i tam­buren, emot­togos av mar­skalk­arna, kapten Holtz och löjt­nant Lager­crantz, Dess­för­innan hade emeller­tid åtta unga tärnor på­satt samt­liga inträd­ande vita och gröna ros­etter, vilka för aftonen gäll­de som kontra­märken. Pro­gram­met börj­ade med Naviga­tionssäll­skapets parad­marsch, kompo­nerad av aktive med­lemmen kamrer Knut Möller och utförd av ork­ester. Mar­schen var ståt­lig, och det var nog en hel del av de när­var­ande, som kände en sär­skild sträng vibrera i sitt inre med tanke på det ar­bete och den del av sitt inre jag så­som ut­tryck för sin kärlek till säll­skapet, som gamle vännen Möller ned­lagt i mar­schen. Här­på följde pro­log, för­fattad och fram­förd av akti­ve med­lemmen teater­direk­tör Wilh. Hög­stedt, samt där­på upp­träd­ande av herr Hög­stedt och aktiva med­lemm­arna opera­sångare Gustaf Sjö­berg och bank­kamrer Lundin samt passive med­lemmen opera­sångare Josef Herou.
Sedan kom en enaktare, även den författad av herr Högstedt, be­nämnd »Tre män i en båt». Med­verk­ande voro, utom herr H., klubb­mäst­aren ingen­jör Victor Alm­gren, passive med­lem­men Oscar Pierrou m.?. För att kunna ut­föra sin roll hade ingen­jör Alm­gren rakat av sig sina »preus­sare», var­vid han yttr­ade: »Kan jag inte offra något annat för Navis, så offrar jag des­sa!» Vid supen hälsade ord­för­anden, kommen­dör­kapten Leche, samt­liga väl­komna i ett hyll­nings­tal till dam­erna. De förut­nämnda åtta tärnorna börj­ade nu för­sälj­ning av tom­bola­lott­er, och det torde ej vara deras fel, om ej alla blevo slut­sålda. I Sjö­mans­krogen, vilken in­rätt­ats i de s.k. Len­grenska rummen och där värd­skapet utöv­ades av kapten Kjell­modin, så­som gammal sjö­buss väl vet­ande hur det bör gå till, stod glädjen högt i tak tack vare sång till luta av passive med­lemm­en kamrer Klint­hammar, sång till piano av skåde­spelare Lövås samt genom kamrer Pierrous dråp­liga bond­komiker.
Entrén, liksom bankettsalen och de Lengrenska rummen, hade dekor­erats med av artisten Bülow under över­inse­ende av aktive med­lemmen arki­tekt Wrange ut­förda mål­ningar ur kapten Groggs och kalles märk­liga upp­levelser bland Söder­havets skön­heter. Taken voro rikt dekor­erade med ?aggor.
Soarén gav klubbhusfonden omkring 1 000 kronor. En närvar­ande med­lem, som beklag­ade sig över att ej äga några talanger att med­verka vid en sådan fest, skänkte på grund härav 100 kronor till fonden.
Vid marssammanträdet meddelades, att en av damerna i säll­skapet, fröken Dag­mar Carlsund, i veder­bör­lig ordning avlagt kompe­tens­prov och där­med blivit säll­skapets första kvinn­liga aktiva med­lem. På för­slag av ord­för­anden be­slöts med acklama­tion, att fröken Carl­sund skulle såsom heders­tecken till­delas säll­skapets standert i siden.
Under år 1926 möttes medlemmarna emellanåt till s.k. skär­gårds­aftnar, då skär­gårds­naviga­tionens problem diskuter­ades. Här­vid gick man i sjö­kortet igen­om oprick­ade far­leder, som olika med­lemmar passerat under de gångna somrarna, och på­visade före­komm­ande känn­ings­märk­en, ens­linjer, fri­märken, ankar­platser m.m.

Nya övningar, bl.a. i kräftätning

Den första sjöfärden år 1926 ägde rum under pingsten den 23—24 maj, då eskadern be­sökte det på krigs­histor­iska minnen så rika om­rådet kring Tjockö i Stock­holms norra skär­gård. Som »hi­stor­isk cice­ron» med­följde kommen­dör­kapten L. Stackell.
Den 13 juni, 11 juli och 8 augusti voro praktiska navi­gerings­övningar anord­nade med start vid Skeppar­holmen. Den först­nämnda öv­ningen av­såg prakt­isk repeti­tion av fart-, distans- och tids­problem, pejl­ingar m.m., var­vid varje båt­befäl­havare ?ck ett för­seglat brev att brytas utan­för slät­pricken vid Malmö­grund. Brevet inne­höll frågor, som skulle be­svaras skrift­ligen; svaren gransk­ades sedan av eskader­chefen. Vid nästa övning gäll­de det bl. a. att ta reda på bränn­ingen utan­för Klack­näset och ?nna lämp­liga fri­märken. Till augusti­övningen hörde ett nytt moment: kräft­supé i den nyupp­förda pavil­jongen på Skeppar­holmen. Denna öv­ning lockade det största an­talet del­tagare. På kvällen lör­dagen den 7 lågo 14 båtar för­töjda vid holmen, var­för det blev ganska trångt men där­för ej mindre ange­nämt i pavil­jongen. Sedan dess har det varit en om­huldad tradi­tion inom Navigations­sällskapet att varje år en lördags­kväll i augusti begå »kräft­blot» på Skeppar­holmen med åtfölj­ande söndags­övning till sjöss.
Under eftersommaren ?ck sällskapet medverka vid bedöm­ning av ett nytt utprick­nings­system, var­till för­slag hade upp­gjorts inom lots­styr­elsen. Remm­are av nya typer hade på för­sök ut­satts på den eljest out­prick­ade Grå­skärs­fjärden, och speci­ella observa­tioner gjor­des från motor­kryss­aren Örnen, som gross­hand­lare Karl Wagner ställ­de till för­fog­ande, var­efter observa­tions­proto­kollet insän­des till lots­styr­elsen. I Dagens Ny­heter den 23 oktober klar­lade säll­skapets ord­för­ande det nya utprick­nings­systemet för en större all­män­het.
På aftonen den 18 september ägde »Barnens dags regatta» rum på Riddar­fjärden, var­vid in­emot 400 motor- och segel­båtar del­togo, där­ibland åtskill­iga från Navigations­säll­skapet. Båtarna voro för­sedda med kulörta glas­lyktor och för­del­ades på fyra kolon­ner, »och var det säker­ligen ett sär­deles vackert skåde­spel att se de olika färg­ade ljusen lik­som vävas in i var­andra, då kolonn­erna passer­ade Stads­huset», som det stod i Navis.
Tack vare välvilliga donatorer hade sällskapet så småning­om kunnat samla ett litet fack­biblio­tek, som med tiden blev allt rik­halt­igare. Det om­fatt­ade vid slutet av år 1926 om­kring 200 num­mer, huvud­sak­ligen nautisk littera­tur, som kost­nads­fritt ut­lån­ades till med­lemm­arna.
De i sällskapet inregistrerade segel- och motorbåtarna hade under de gångna åren blivit så mån­ga, att det an­sågs lämp­ligt att varje båt förde en sär­skild igen­kännings­?agga, bär­ande båtens re­gi­strerings­nummer, för att man med hjälp av ett ?agg­register lätt skulle kunna identi­?era båt­en såväl till sjöss som i hamnar. Under år 1926 inför­des sådana ?aggor; de voro vita med en svart bård och svarta siffror, som alltid hade sina givna platser, oav­sett om numret var en-, två- eller tre­siffrigt. Denna igen­kännings­?agga blev dock aldrig populär och använ­des ej i nämn­värd omfatt­ning. Några år senare infördes andra, mera dekora­tiva igen­kännings­?aggor, varom för­täljes längre fram.
Från sammankomsterna under vinterhalvåret 1926—27 för­tjänar anteck­nas, att sjö­kapten Ax­el Kjell­modin, skåde­spelare Gustav Lövås, bank­kamrer Ernst Lundin, kapten J. Malm­gren och kamrer Oscar Pierrou i hög grad bi­drogo till trev­naden, medan fri­herre Klinckow­ström var ute på Nord­sjön och Atlanten.
Vid årssammanträdet i april 1927 avgick sjökapten Schumburg som vice ord­för­ande. I hans ställe valdes greve Nils von Rosen, vilken före­gående år inträtt i styr­elsen.
Sällskapets stadgar, som blivit ändrade redan under 1924 och 1925, omarbet­ades mera grund­ligt under 1927, och i sam­band där­med revider­ades även regle­mentena.
Sommarsäsongen 1927 inleddes med ett offentligt propaganda­möte i Nynäs­hamn den 14 maj, varvid ord­för­anden tal­ade om Navigations­säll­skapets mål och verk­sam­het; dess­utom höll kap­ten Roks­berg före­drag om det förut­nämn­da nya utprick­nings­systemet. Mötet besöktes av inemot 100 per­soner och avslut­ades med sam­kväm på restaurangen.
Under pingsthelgen den 5—6 juni företogs en eskaderfärd från Skeppar­holmen till Sand på Näm­dö, där besätt­ningarna gingo om­bord på motor­kryss­aren Örnen för navi­gerings­övningar ute i havs­bandet. Här­vid ?ngo de aktiva med­lemm­arna i tur och ord­ning stå till rors, följa med i sjö­kortet, ut­taga lämp­liga ens­linjer och fri­märken m.m. Den 10 juli var en öv­ning anord­nad ge­men­samt med Stock­holms fri­villiga motor­båts­?ottilj. Man sam­lades vid Hummel­mora på Ljust­erö, och där­ifrån ?ngo båt­arna med olika avgång­stider och på skilda vägar söka sig till Para­diset samt under färden dit iakt­taga och notera lämp­liga navigerings­märken.
Vid årets sista övning, den 14 augusti — som föregicks av kräft­skiva på Skeppar­holmen lördagen den 13 — ?ngo deltag­arna till upp­gift att var för sig till­rygga­lägga en viss an­given bana på en tid, som skulle förut­beräk­nas efter båt­ens fart. Denna nya övning blev upp­rinn­elsen till Naviga­tions­säll­skapets orien­terings­tävlingar eller, som de nu van­ligen kallas, preci­sions­täv­lingar. Dessa behand­las i ett sär­skilt kapitel. Vid nämnda övning rådde hård syd­västlig vind med regn och ha­gel­byar, var­för som­liga besätt­ningar vid åter­komsten till Skeppar­holmen sågo ut som »dragna ur sjön».

Femårsfest, födelsedag och porträttvers

Precisionstävlingarna ta fart
I kallelsen till pingstövningen år 1928, den 27—28 maj, hade styr­elsen med­delat, att en ny motor­båts­täv­ling skulle anord­nas. Vad denna täv­ling inne­bar, ?ngo båt­för­arna er­fara först efter av­gången från Skeppar­holmen, som var sam­lings­plats, gen­om att bryta ut­del­ade för­segl­ade kuvert. En­ligt inne­ligg­ande order skulle varje båt gå sin egen sär­skilt an­givna väg med viss fart till en träff­punkt, som var an­given med endast lat och long. Öv­ningen ?ck så pass bra resultat, att skill­naden mellan be­räknad och an­given gång­tid rörde sig endast om ett par min­uter för de tre bästa båt­förarna. En lik­nande öv­ning ägde rum den. 8 juli, då ej min­dre än 23 motor­båtar saml­ades vid Salt­sjö­baden. Opera­sångare Gustaf Sjö­berg, en av de bästa vid den förut­nämn­da täv­lingen, hade skänkt en pris­pokal, och denna erövr­ades av köp­man Yngve Thyrén, som an­lände till målet endast 24 sekunder senare än be­räknat. Vid den efter­följ­ande mid­dagen på Dalarö hotell fram­höll vice ord­för­anden och eskader­chefen greve von Rosen, att de öv­ningar i tävlings­form, som anord­nats denna sommar, vore av stor betyd­else för sporr­ande av del­tagar­nas in­tresse och ambi­tion. Detta har också besan­nats vid de preci­sions­täv­lingar, som Naviga­tions­säl­lskapet seder­mera an­ordnat och som undan för undan byggt vid­are på de gjorda erfaren­heterna. Kräft­skivan på Skeppar­holmen, lör­dagen den 11 augusti, åtfölj­des detta år — kanske med tanke på förra årets stra­patser — under sön­dagen endast av öv­ningar i tillägg­ning vid bryggor. I slutet av septem­ber gjorde kuttern Yaramaz, befäl­havare A. Johns­son, en lyckad seglats till Visby och Väster­vik.

Det stora sjömötet

Under år 1928 hade Navigationssällskapet att befatta sig med en för alla segl­are och motor­båts­förare mycket betyd­else­full ange­lägen­het: utgiv­ningen av de nya sjö­kort i skala 1 : 50 000, som plan­erats hos sjö­karte­verket en­ligt beslut av K. M:t år 1923. Dessa special­kort, om­fatt­ande skär­gårdar och kust­far­vatten, voro ivrigt efter­längt­ade i stället för de gamla kort i skala 1 : 100 000, som man allt­jämt måste nöja sig med. Emeller­tid hade det visat sig svårt att genom­föra de nya sjö­mät­ningar, som behöv­des för de nya korten, och far­hågor­na för att dessa skulle ute­bli ökades, sedan sär­skilda kom­mitter­ade till för­svars­departe­mentet in­givit ett betänk­ande, där det hette, att staten inte kunde an­ses ha någon för­plikt­else att ut­föra något extra eller mera forcerat sjö­mätnings­arbete till tjänst för tra?ken med lust­fartyg. Med anled­ning här­av tog Navigations­säll­skapets styr­else initia­tivet till ett all­mänt samman­träde med sjö­sportens tales­män, och den 3 oktober saml­ades repre­sen­tanter för 33 båt­samman­slut­ningar på Strand Hotell för att dryfta den aktu­ella sjö­korts­frågan. Sedan kabi­netts­kammar­herre O. Holter­man valts till ord­för­ande för »det stora sjö­mötet», som detta samman­träde benämn­des i Navis, in­led­des för­hand­lingar­na av kommen­dör­kapten Leche, som i ett längre anför­ande kriti­ser­ade kom­mitter­ades betänk­ande och fram­höll, att även sjö­amatörerna borde ha ett ord med i laget, när det gäll­de utgiv­ning av nya sjö­kort. Visser­ligen måste man lojalt böja sig för den mili­tära sak­kun­skapens önskan att dölja vissa detalj­er i sjö­korten, men detta borde ej hindra ett nog­grant sjö­mät­nings­arbete, som kunde result­era i såvitt möj­ligt kor­rekta sjö­kort till tjänst för både yrkes­sjö­farten och sjö­ama­törerna. De när­var­ande till­satte en kom­mitté, som kort där­på till K. M:t avlämn­ade en skriv­else i ären­det. Sjö­ama­törer­nas eniga upp­träd­ande med Navigations­säll­skapet i spetsen gav upp­enbar­ligen höga veder­bör­ande en tanke­ställare. Redan året där­på ut­kommo de första special­korten i skala 1 : 50 000, och år 1930 kom det första kortet över Stock­holms skär­gård, nr 234, i sam­ma skala. Dess­för­innan hade sjö­karte­verket hos Naviga­tions­säll­skapet an­hållit om med­verkan till önsk­värda sjö­korts­rätt­elser, som med­lemm­arna ?ngo till­fälle att ange på grund av konsta­terade fel och brist­fällig­heter i de be?nt­liga korten. När detta skrives, som­maren 1947, är den sven­ska kusten från Öre­grund till Ström­stad till största delen täckt av special­kort i skala 1 : 100 000 vid veder­bör­ande medel­paralleller.
Decembersammanträdet 1928 blev särskilt minnesvärt. Aftonens före­drags­håll­are var ingen­jör C. G. Petters­son, »han som har ritat alla motor­båtar», som ord­för­anden fram­höll. Före­drags­håll­aren skildr­ade en färd till Amster­dam med sin motor­båt Viking X. I den åtfölj­ande kabaret­avdel­ningen, arran­gerad av Ernst Lundin, med­verk­ade fru Margit Rosen­gren, opera­sångare Sjö­berg, ingen­jör Falke och kapell­mästare Håkan von Eichwald, var­jämte Opp­gårds-Olle berätt­ade diver­se dråp­liga paschaser och bjöd samt­liga när­var­ande hem till »Opp­gårn». Tre Lucior, fruar­na Alm­gren, du Rietz och Lund, ordn­ade med glöggen. Slut­ligen på­lyste kamrer Lundin auk­tion på de akva­reller, som Axel Wallert målat till fem­års­festen. Advo­kat Nils Moss­berg gav de högsta buden och för­värv­ade så­lunda samt­liga konst­verk, var­igenom säll­skapets kassa ?ck ett väl­kommet till­skott.

Den första regelrätta precisionstävlingen

Från sommaren 1929 ?ngo utfärderna till sjöss en i viss mån annan karak­tär än tidig­are. På mångas be­gäran släpp­te man efter en smula på den sjö­mans­mäs­siga disci­plin, som ord­för­anden i egen­skap av gammal sjö­of?cer från början hade hållit rätt styvt på, och gav rik­lig­are till­fälle till kamrat­ligt um­gänge om­bord och i land. Vid »Naviga­tions­säll­skapets för­sommar­träff» med sam­ling vid Gällnö­näs lör­dagen den 8 juni arran­ger­ades så­lunda ett gemyt­ligt sam­kväm i land med dekla­ma­tion och hi­storier, sång med och utan banjo samt gram­mo­fon­musik. Under sön­dagen gjorde de del­tag­ande båt­arna en rekogno­scerings­färd ost­vart och nord­vart gen­om en del hål, som i sjö­korten syntes ofram­kom­liga men kunde passer­as med nöd­ig för­siktig­het.
Om eskaderfärderna alltså mera ?ngo karaktär av turist­ut­?ykter, lades så mycket stör­re vikt vid att de år­liga preci­sions­tävling­arna satte varje en­skild del­tag­ares navigerings­skick­lig­het på prov. Den 14 juli 1929 anord­nades Naviga­tions­säll­skapets första regel­rätta preci­sions­tävling i över­ens­stämm­else med den nyupp­ställda »navis­regeln». Det första full­ständiga tävlings­proto­kollet publicer­ades i Navis’ augusti­nummer. Augusti­övningen den 10, som åter gick i kräftans och man­över­konstens tecken, hade samlat 16 båtar vid Skeppar­holmen. Varje båt ?ck där­vid till upp­gift att ta en för till­fället red­lös kamrat på släp, bogsera in honom och för­töja honom vid en boj; här­jämte övades man­övrer vid »man över bord». Fem båtar löste sina upp­gifter så väl, att de an­sågos för­tjänta av första pris, en akva­rell skänkt av Gustaf Sjö­berg. Efter lott­drag­ning gick priset till Vinco II, befäl­havare varvs­ägare F. Axel Lars­son. Den vackra hösten lock­ade till ännu en övning till sjöss sön­dagen den 8 septem­ber, sedan del­tagarna kvällen för­ut samman­kommit på Skeppar­holmen och efter sam­kväm glatt sig åt ett ståt­ligt fyr­verk­eri. Öv­ningen in­ne­fatt­ade ort­bestäm­ning på Jung­fru­fjärden, var­vid man pröv­ade ett instru­ment för mät­ning av horison­tala vink­lar, utexperimen­terat av säll­skapets navigations­lärare kapten Ejnar Johns­son. Motor­kryss­aren Viking XI, befäl­havare ingen­jör C. G. Petters­son, gjorde under somm­aren en färd till det histor­iska Runö i Riga­viken. En utför­lig skild­ring in­fördes i Navis’ augusti­nummer 1929. En annan lång­färd gjordes av segel­båten Nirvana, som kryss­ade i nord­tyska farvatten. Be­fäl­havaren, direk­tör Gösta du Rietz, hade endast sin maka, fru Brita, som besätt­ning; hon hade emeller­tid genom »aktiv examen» kvali­?cerat sig för styr­mans­tjänsten. Skepp­aren skildr­ade en del av färden i Navis’ november­num­mer. Under vinter­halv­årets sam­kväm med­verk­ade de van­liga fram­stående för­mågorna till under­håll­ningen och dess­utom du Rietz, som upp­trädde i egen­skap av sjömans­vise­sångare samt folk­skol­lärare Albin Danielson, som med sin sonora stämma seder­mera blev en popu­lär klubb­mästare, »allas vår Abbe», jämte opera­sångare Josef Herou. Greve von Rosen avgick vid års­samman­trädet i april 1930 från sin post som vice ord­för­ande och efter­träddes av civil­ingen­jör Holger A. Lundberg.

Jubiléer

1930 års pingstut?ykt den 8—9 juni förlades till Mälaren, där en eskader saml­ades i Rosers­bergs­viken och besökte Sig­tuna, Sko­kloster m.?. sevärd­heter.
Söndagen den 15 juni invigdes monumentet vid Älvs­nabben, rest på Kapell­ön av sven­ska ?ottan till 300-års­minnet av Gustav II Adolfs av­färd från den gamla krigs­hamnen till Tysk­land och 30-åriga kriget. Om­kring 3 000 per­soner, med­lem­mar i olika organisa­tioner, hade kommit till­städes, och i hamnen och far­vattnet utan­för syntes otal­iga far­koster av alla slag. Naviga­tions­säll­skapet represen­ter­ades av 17 motor­båtar, som kvällen för­ut hade samlats i en vik vid Gålö. Vid elva­tiden styrde eskad­ern in i hamnen, och stor ?agg­ning hiss­ades. De fyra mest snabb­gå­ende båt­arna av­del­ades att till­samman med båtar ur andra för­eningar möta och eskort­era pansar­skeppet Gustaf V, som med kron­prinsen om­bord kom från Hors­fjärden, medan ?yg­plan krets­ade över far­vattnet. Den strål­ande vackra dagen blev med sin hög­tids­mättade prägel en oför­glömlig upp­lev­else för alla när­var­ande.
När Kungl. Svenska Segel Sällskapet den 14 juli ?rade sitt 100-årsjubi­leum i Konsert­huset i Stock­holm, fram­bars av Naviga­tions­säll­skapet en textad och in­bunden adress med följ­ande text­inne­håll:
Kungl. Svenska Segel Sällskapet har under 100 år gagne­ligt verkat för Sve­riges segel­sport. Go­da sjö­män har det fostrat, goda båt­ar har det ammat, goda tankar har det om­satt i gär­ning. Akt­ning har det vunnit jord­en runt. För andra säll­skap, som verka längs Sve­riges kuster och i dess in­sjöar, är det ett före­döme och en före­gång­are. Till Kungl. Sven­ska Segel­säll­skapet se de upp med vörd­nad för dess ålder, med beund­ran för dess livs­kraft, med tack­sam­het för dess dåd­lust. Så ock Naviga­tions­säll­skapet. Lik­som Kungl. Sven­ska Segel Säll­skapet söker det fostra gen­tle­män på sjön, och det bringar nu med den yngre brod­erns tack­sam­hets­fyllda sinne Kungl. Sven­ska Segel Säll­skapet sin hyll­ning i förviss­ning om en stän­digt fort­gående, full­komn­ande utveck­ling av den sekel­gamla, ung­doms­kraftiga samman­slut­ningen.
I den motorbåtstävling, som KSSS anordnade den 23 augusti, fördes inte min­dre än 12 av de 31 start­ande båt­arna av med­lem­mar i Navigations­sällskapet, och av dessa 12 båtar blevo 8 pris­tag­are, en onek­ligen vacker presta­tion. Den 14 september höll säll­skapet sin egen preci­sions­tävling med start vid Djurö.

Ett och annat från år 1931

Under år 1931 begärde kommerskollegium yttranden från olika båt­för­eningar, där­ibland Naviga­tions­säll­skapet, om ett för­slag till bestämm­elser om behörig­hets­bevis, s.k. förar­kort, för befäl på mindre last­för­ande far­tyg och på lust­fartyg samt om regi­strer­ing av så­dana far­tyg. I för­slaget förut­sattes, att vissa regler­ande bestämm­elser behöv­des till stöd för sträv­andena att åväga­bringa bättre tra?k­kultur till sjöss; det fram­hölls dock även, att bestämm­elserna borde bli så litet betung­ande som möjligt för be­rörda far­tyg och per­soner. På initia­tiv av K. Motorbåt Klubben anordn­ade man konfe­renser mellan de större motor­båts­fören­ingarna i Stock­holm i avsikt att ena dessa om ett gemen­samt yttr­ande. Naviga­tions­säll­skapet avlät emeller­tid en egen svars­skrivelse till kommers­kollegium och ut­talade däri bl.a., att de före­slagna bestämm­elserna om förar­kort ej nu borde in­tagas i befäls­för­ord­ningen men att, om så ändå skedde, det tillika bestäm­des, att de ej skulle träda i kraft förr än om­bord­lägg­nings­förord­ningen blivit om­arbet­ad i vad den gäller svenskt inre far­vatten och erfaren­het vunnits av hur denna omarbet­ning verk­ade samt sär­skild utred­ning visat, att eventu­ellt kvar­stå­ende olägen­heter hade utsikt att bli av­hjälpta genom förar­kort.
Precisionstävlingen år 1931 ägde rum den 14 juni med samlings­plats vid Gällnö­näs. Den 19 juli gick en eskader från Skeppar­holmen till far­vattnen syd om Nämdö. Vid Gillinge kom den in i tät tjocka. Med hjälp av kompass och klocka ?ck man leta sig till­baka till Nämdö­fjärden och an­lände slut­ligen utan miss­öden till Munk­holmen, där eskad­ern upp­löstes. Färden blev en god lektion i navi­gering i tjocka, och mången lär­de sig, vad en kom­pass med till­hör­ande riktig devia­tions­tabell är värd i dylika situa­tioner.
Årets kräftsupé på Skepparholmen lördagen den 22 augusti intogs i den nyreno­ver­ade pavil­jongen, där ord­för­anden sär­skilt tackade säll­skapets med­lem­mar i Saltsjö­baden, »saltsjö­bads­falangen», och främst inten­denten för Skeppar­holmen, kontors­chef Ivar Enström, för värde­fulla insatser i arbetet på pavil­jong­ens iordning­ställ­ande. Holmen var ?agg­prydd, och på kvällen avbrän­des ett magni­?kt fyr­verkeri. Oväder omöjlig­gjorde ty­värr sön­dagens planer­ade övningar till sjöss.
Den 13 september samlades en eskader vid Tegelön utan­för Orminge­landet för övn­ingar i tillägg­nings- och avgångs­manövrer, livrädd­ning och eld­släck­ning. Segrare blev Tasse, befäl­havare Holger A. Lund­berg, med 18 poäng av 20 möj­liga. Ett av saltsjö­bads­falangen upp­satt heders­pris till­föll Ford-Marin, befäl­havare Robert Jeans­son, för presta­tionerna så­väl vid dagens täv­ling som vid preci­sions­tävlingen den 14 juni.
Under sommaren 1931 företog banktjänsteman Ivo Jensen en segling med sin Ariadne från Kiel till Stock­holm. Med lic. Sven Salén gjorde med sin fem­hästars motor­båt Bakteria en lång­färd från Stock­holm runt Skåne till väst­kusten och åter, och ehuru han var borta från Valde­mars­viken endast tiden 4 augusti — 1 september, ?ck han tid till tio dagars bad, tennis och ?ske vid Sten­inge i Halland. År 1931 ut­kom första delen av Sveriges skärgårds­lexikon, ut­arbetat av kommen­dör­kapten Leche. Denna del omfatt­ade Stock­holms skär­gård och Mälaren och inne­höll i huvud­sak seglings­beskriv­ningar, till­rätta­lagda med hän­syn till små­far­tygs behov; där­jämte hade ombord­läggnings­förord­ningen, ut­drag ur tull­stadgan m.m. med­tagits. Följ­ande år ut­kom en andra del, om­fatt­ande Väst­kusten och Öre­sund. Men­ingen var att ytter­ligare delar för övriga sven­ska kust- och skär­gårds­områden skulle ut­ges, men beklag­ligt nog ?ck för­fattaren ej till­fälle an full­följa detta betyd­else­fulla, stort an­lagda verk.
I slutet av året togo förslag till nytt undervisnings­regle­mente och nytt ?agg­regle­mente mycken tid och energi i an­språk vid både styr­elsens och säll­skapets samman­träden, och även prin­ciperna för preci­sions­tävling­arna disku­ter­ades liv­ligt. Som mot­vikt till de vid­lyftiga förhand­lingarna sjöngo opera­sångarna Herou och Sjö­berg, var­jämte Albin Daniel­son upp­trädde som ny­bliven ordi­narie klubb­mästare. Abbe fängsl­ade sitt audi­torium med sin per­son­liga charm och sin för­måga att i kåseri­form och även på vers dela ut både ros och ris på ett så­dant sätt, att ingen kunde vare sig yvas eller bli arg. Här åter­ges ett par av­snitt ur hans speciella års­krönika för år 1991, in­ledd med hälsningen: »Dyr­älske­liga vänner, obekanta och som jag känner!»
ÄPPELRIS ELLER FRUKTEN AV FRUKTAN FÖR RIS

Efter all den härliga myckna maten,
revbensspjäll och, tänk, sillsallaten
så kanske det kunde smaka
att en smula blicka tillbaka
på vad Navis passerat,
som man ej förut refererat.
Vad stort sker, sker tyst.
Ni ha som vanligt ej hört ett knyst.
En sak har ofta blivit stött,
ack, vädret har ju varit rätt blött,
och det lockat till yttermera blöta,
ss båt och skeppare ej ta röta.
Ransonen blivit ansträngd över hövan,
man skyller på magen, man måste döva’n.
 
Som vanligt är det några, som dragit till stacken,
och som vanligt ha de fått minsta tacken.
Men strunt i attacken!
När du sitter på backen
och suger din snugga
eller börjat att tugga
på din medhavda smeka,
då kan du ej neka,
att tankarna leka
kring nya bravader
av Navis’ stolta eskader.

Vad nykterheten anbelangar, har den varit normal. Visser­ligen har en och annan för­sökt att gå på vattnet, och det har lyckats för­vån­ans­värt bra — att komma på det torra. Under diskus­sionens hetta ha till och med åsikt­erna varit nyktra, och då så … Dock är det, så vitt jag vet, första gången i Navis’ historia, som någon blivit så på­struken som en detta år. Inte bara en gång utan ?era. Men vi skola inte fälla några hårda domar om veder­bör­ande. Det har varit andra som lockat och skrubbat. Trots att jag själv är näst­an hel­nykter, är jag dock glad åt fallet. Nu frågar natur­ligt­vis någon, vem den stackarn är, som blir så här offent­ligt om­talad. Ja, skyll Er själva! Före­målet är av geo­gra?ska skäl hindrat att när­vara. Det är vår lilla kära stuga på Skeppar­holmen.
Men så ha också bidragen kommit som små bäckar, och de ha ?utit ihop till en hel Ström, en Ivar En­ström. Tack! Juridiskt sett ligger stugan mycket tryggt. Den vilar näm­ligen på Moss­berg. I andra ändan på ön ha vi ett busk­age med till­hör­ande stäm­ning. Där ha vi Lund­berg. Erinra vi oss så även Reichen­berg och Ryd­berg, som då och då ligga kring­spridda på holmen, så kunna vi vara lugna. Efter spanskt mönster ha vi under somm­aren våra Sahliner ligg­ande nere vid stranden. Bryggan ligger ju rätt skydd­ad, men likväl kan man ibland få se riktiga Sjö­berg komma sätt­ande in mot den från Nämdö­fjärden. Ett elds­våde­till­bud har yppat sig under somm­aren. Lyckligt­vis blev det ingen skogs­brand, utan den in­skränkte sig till en Skölde­brand. Motor­erna ha i all­män­het skött sig bra. Ett undan­tag utgör Rhodins Sea­sence, där­för att det all­tid måste vara rodd i’n för att den skall gå.

Igenkännings?aggor, lodningstillstånd och expedition

Vid sammanträdet i februari 1932 antog sällskapet en nytt ?agg­regle­mente med nya be­stämm­elser rör­ande båt­arnas igen­känn­ings­?aggor. Det över­läts åt varje båt­ägare att själv kompo­nera sin flagga med använd­ning av högst tre av färg­erna vin och svart, gult, rött, blått och grönt samt med iakt­tag­ande av vissa stor­leks­för­håll­anden. Varje för­slag skulle gran­skas av styr­elsen. Ehuru ?aggan främst skulle vara ett väl syn­ligt igen­känn­ings­tecken, kunde den nu också bli en pryd­nad för båten och även en karak­terist­isk sym­bol för ägar­en. Många båt­ägare visade både smak och fan­tasi, när det gäll­de att hit­ta på igen­känn­ings­?aggor, och med exemp­lets makt blevo ?agg­orna hast­igt allt tal­rik­are. För att und­gå den betyd­ande mer­kost­naden för ?er­färgs­tryck i ?agg­regist­ret, som in­fördes i säll­skapets rullor och års­böcker, re­produ­cer­ades ?agg­orna i en­bart svart tryck på så sätt, att den mörk­aste färg­en i varje ?agga åter­gavs med svart, den ljus­aste med vitt och en even­tuell mellan­ligg­ande färg med grått (svart raster), var­vid följ­ande färg­ord­ning tillämp­ades, räknat från mörk­ast till ljus­ast: svart, rött, blått, grönt, gult, vitt.
I början av år 1932 bildades Handelsföreningen Navis u.p.a., när­mast av­sedd att trygga ensam­rätten till säll­skapets emblem.
Vid aprilsammanträdet mottog sällskapet av bank­direk­tör Torsten Axels­son en skepps­klocka, vars ring­ning skulle dels be­kräfta de fattade be­sluten, dels på­minna om tidens ?ykt vid efter­följ­ande sam­kväm.
Den 13 maj 1932 erhöll Navigationssällskapet efter tidig­are gjord an­sökan K. M:ts till­stånd till lod­ning i större ut­sträck­ning, än vad som eljest var tillåtet med hän­syn till hemlig­heter av be­tyd­else för rikets för­svar. Enligt resolu­tionen ?ck varje säll­skapets med­lem, som var svensk med­borg­are, före­taga lod­ning på platser, som voro lämp­liga för upp­ankring av mindre far­koster, även­­som i pass­ager, som omedel­bart leda till så­dana ankar­platser; dock ?ngo anteck­ningar över sådan lod­ning bringas till all­män känne­dom endast efter med­giv­ande av chefen för marin­staben och chefen för sjö­karte­verket.
Ända till år 1932 skötte styrelsemedlemmar och funktionärer allt expedi­tions­arbete i sina egna lokaler, något som är både märk­ligt och er­kännans­värt i anse­ende till att göro­målen ofta voro rätt om­fatt­ande.
Nu ?ck emellertid sällskapet en expedition i huset Kungsgatan 28, 5 tr., som togs i bruk den 1 ap­ril. För att i viss mån kom­pen­sera lokal­kost­nad­erna in­rätt­ades i sam­ma lokal en för­säkrings­byrå och en båt­försälj­nings­agentur. Årets preci­sions­tävling ägde rum den 22 juni med start och mål vid Skeppar­holmen.
Den 12 juli avgick en eskader om fem motorbåtar — Duo, Ejs, Havs­måsen, Olle och Sans­souci, förda av resp. Carl Gullin, Josef Ström, Carl Petters­son, Ivar En­ström och Ragnar Thim — till Åland. Färden, som var­ade i tretton dagar, har be­skrivits i Navis’ augusti­nummer 1932. Pro­gram­sekre­terare Bo Will­ners i Radio­tjänst for med sin motor­båt Ing­rid gen­om Göta kanal till Mar­strand med pro­fessor Axel Rom­dahl om­bord och gjorde radio­repor­tage från olika ställen vid kanal­en med an­led­ning av att denna fyll­de 100 år. Åter­färden gick sam­ma väg. Den­na resa skildr­ades i Navis för mars 1933. För övrigt ?nner man i Navis åren 1931—33 även andra in­tres­santa och läro­rika lång­färds­berätt­elser. Kräft­skivan på Skeppar­holmen lör­dagen den 13 au­gusti sam­lade 17 båtar med till­hopa 57 per­soner, som mer än väl fyll­de pavil­jongen, där det gick gan­ska mun­tert till. Eskader­färden dagen där­på om­fatt­ade för­utom rent naut­iska upp­gifter även mera skämt­samma mo­ment till stort nöje för del­tagarna.

Navigationssällskapet tio år

Hösten 1932 ?rade Navigationssällskapet sin tioåriga till­varo, för vilken ord­för­anden redo­gjorde i en längre, entu­siast­isk artikel i Navis. På samma gång kunde säll­skapet glädja sig över att med­lems­siffran ny­ligen hade pass­erat 500-strecket. Tio­års­jubi­leet hög­tidlig­hölls på Grand Hotel Royal den 14 novem­ber. Styr­elsen, främst sekre­ter­aren och klubb­mäst­aren, hade ägnat mycken om­sorg åt pro­gram­met och arran­ge­mangen, och festen blev också en minnes­värd upp­lev­else för de över 100 del­tag­arna. In­bjudna gäster voro bl.a. chefen för Sve­riges fri­vill­iga motor­båts­kår, kommen­dör H. Gisiko, och chefen för Stock­holms fri­vill­iga motor­båts­?ottilj, öv­erste­löjt­nant G. Drake. Här åter­ges ett samman­drag av en i Navis in­förd skildr­ing.

Tioårsfestens inledande sammanträde, som ägde rum i ses­sions­salen, öppn­ades av vice ord­för­anden, civil­ingen­jör Holger A. Lund­berg. Denne fram­höll i ett kort anför­ande dagens betyd­else och lät upp­läsa proto­kollet ej blott från oktober­samman­trädet utan även från säll­skapets första samman­träde för tio år sedan. Han vände sig sedan till ord­för­anden och betyg­ade säll­skapets stora tack­sam­het för det intres­se och den ospar­ade möda den­ne ned­lagt till säll­skapets from­ma allt ifrån dess stift­ande. En­ligt säll­skapets beslut över­lämn­ade vice ord­för­anden ett i skinn­band bundet textat diplom, i vilket kommen­dör­kapten Leche kall­ades till säll­skapets heders­leda­mot. Av det varma och tack­samma svars­tal, som ord­för­anden omedel­bart höll, ?ngo de när­var­ande en starkt in­tryck av hur högt han värder­ade den utmärk­else, som kommit honom till del.

Vice ordföranden överlämnade därpå klubban till ord­för­anden, som i ett längre an­för­ande be­lyste Naviga­tions­säll­skapets utveck­ling och sträv­anden. Han fäste sär­skild upp­märk­sam­het vid under­vis­nings­verk­sam­heten, som ut­gjorde en hörn­pelare i säll­skapets orga­nisa­tor­iska bygg­nad. Säll­skapets anse­ende hade också, fram­höll han, blivit i grund befäst genom att kompe­tens­prov fordr­ades för att bli aktiv med­lem, en be­stämm­else, från vilken något undan­tag aldrig med­givits. Till ton­erna av Naviga­tions­säll­skapets parad­marsch tåg­ade de när­var­ande sed­an in i den med ?agg­or och blom­ster rikt smyck­ade fest­salen, där en ut­sökt mål­tid stod fram­dukad. Under mål­tidens för­lopp läste direk­tör Wilh. Hög­stedt följ­ande av honom för­fattade

        KVÄDE TILL NAVIGATIONSSÄLLSKAPET
        vid tioårsfesten den 14 november 1932.

        Forntida vikingar seglade vida,
        hemsökte länder och stränder och trakter;
        seglade högstammigt drakskepp med sirliga former,
        lodade djupet från kobbe till kobbe,
        lodade jämväl långt ute på havet.
        Lodet har anor från vikingatiden i Norden,
        gått sen i arv ifrån släkte till släkte.
        Segel man satte på mast fram i fören,
        rodde desslikes, då vinden dött ut och var stilla,
        styrde med åran i aktersta stammen
        vid sidan, som viking vid namn nämnde styrbord.
        Ställde så kosan till främmande länder
        att dymedelst skörda en eftertrådd seger.
        Namnet ?ög vida hän över världen,
        folket det nämnde med räddhågad vördnad,
        landet i Norden — Ultima Thule,
        pärlan vid Östersjön — urgamla Sverige.
         
        Tiderna svunno, seklerna veko.
        Tändes vid Falsterbo väldiga bålet,
        lysande seglarn i nattsvarta mörkret,
        vinkande vänligt mot tryggade hamnen,
        ledande vilsfaren medeltidsviking.
        Snart nog från Kullen ?ämtar ett fyrsken,
        visande vägen till Kattegatts vidder.
        Tändes på Nidingen ännu en fyrbåk,
        skäret vid Västkustens farliga klippor.
        Redan vid Elfsnabben hade kung Gösta
        samlat sin ?otta mot ?entliga ryssar.
        Skärgården vakas i söder av blosset vid Landsort,
        i öster av tornet på Korsö vid Sandhamn,
        i norr utav Arholma båk vid Åländska havet.
        Fredat låg Stockholm, lystern i pärlan vid Östersjön,
        landet i Norden, Ultima Thule, urgamla Sverige.
         
        Timglaset rinner — sekler ånyo
        lades till sekler. —  Motorerna surra
        i Stockholms bedårande skärgård
        på blånande fjärdar, i sund och i leende vikar.
        Seglarnas dukar sta spända för rivande nordan,
        skummet det fräser kring spetsiga bogar.
        Sjösporten tagit gigantiska former.
        Bildades äntligen 1922 i november
        Navigationssällskapet till sjösportens fromma.
        Från månghundrade lustbåtar frejdigt nu blåser
        vår vitgröna standert, ett kunskapens tecken,
        förkunnande sålunda kvali?cerade lekmän,
        som älska sin sport och som känna sitt ansvar;
        en nutida viking, som troget vill värna
        det arv som han fatt ifrån hugstora fäder.
        I dag ett decennium, härliga standert, du vajat.
        Vi svära dig trohet för tider som stunda.
        Hell dig, vårt stolta emblem, som skall minna
        om forntida dådkraft hos sentima vikingaättling
        i Ultima Thule, landet i Norden, urgamla Sverige!
         

Under aftonen hyllades sällskapet av kommendör Gisiko, som beton­ade sin glädje över det giv­ande sam­arbet­et med de fri­vill­iga motor­båts­?ott­iljerna i Stock­holms skär­gård. Som ett syn­ligt bevis på den respekt, som den fri­vill­iga motor­båts­kåren hyste för Naviga­tions­säll­skapet, över­lämn­ade han en pokal, av­sedd att upp­sättas som pris i en tävlan, som ginge ut på ett för båda orga­nisa­tion­erna gemen­samt in­tres­se. Även överste­löjt­nant Drake över­lämn­ade med ett kort anför­ande en pris­pokal, som säll­skapet skulle få an­vända efter eget bepröv­ande. En tredje pokal kom från AB Texaco, som gen­om sin när­var­ande repre­sen­tant, kassör Erik Rude­stad, skänkte den till pris i näst­komm­ande sommars preci­sions­tävling. Efter ord­för­an­dens tack för gåv­orna ut­bring­ades ett fyr­faldigt leve för Naviga­tions­säll­skapet. De hög­tid­liga anlets­dragen, som allt­mera lägrat sig över för­sam­lingen under denna solen­na del av festen, bragtes på ett ele­gant sätt till­baka i nor­mala gängor gen­om att direk­tör Hög­stedt före­drog ännu ett kväde, handl­ande om hur det stod till inom säll­skapet på tio­års­dagen. Den sista av de tjugo spiri­tu­ella strof­erna lydde:

        Ett leve för Navis jag nu ville höja,
        och nu ska vi hurra så det hörs bort till Möja.
        Kläm i med tenor och med bas och sopran
        på Navigationssällskapstioårsdan!

Talet för damerna, även det på vers, hölls av klubb­mäst­aren, som däri skildr­ade, huru­ledes mannens rev­ben så smån­ing­om blev skap­elsens krona. Till fest­glädjen bi­drogo i övrigt opera­sång­arna Sjö­berg och Herou, var­jämte lut­sångare Pelle Nord­ström sjöng visor, medan de för­saml­ade allt emellan­åt stäm­de in i refräng­erna under klubb­mäst­arens ledning. Så smån­ing­om tog dans­orkestern herra­väldet.
Vid decembersammanträdet diskuterades ingående V-båtarnas egen­skaper, var­vid varvs­ägare F. Axel Lars­son och ingen­jör C. G. Petters­son upp­trädde som sak­kunniga, den sist­nämn­de med hjälp av konstruk­tions­ritningar. Klubb­mästaren Albin Daniel­son före­drog efter­åt en ny versi­?erad års­krönika.

Ordförandeskifte och Skepparholmsjubileum

Intill år 1929 hade Navigationssällskapet sina sammanträden oftast för­lagda till Strand Hotell; emellan­åt upp­söktes dock andra lo­kaler. Åren 1930—33 bruk­ade säll­skapet hålla till på Gillet; där­efter över­gick man till Bank­manna­säll­skapets klubb­lokal, Södra Blasie­holms­hamnen 4 A, som be­fanns vara lag­om stor och ha en för säll­skapet lämp­lig karak­tär. Här över­lämn­ade bank­direk­tör Tersten Axels­son vid januari­samman­trädet 1933 en äkta sjö­mans­kista med inne­ligg­ande grund­plåt. Dennas för­valt­ning och om­sorgen om dess tillväxt anför­trod­des åt säll­skapets mest nitiske med­lem i vad an­går dess eko­nomi, kon­tors­chef Ivar Enström.
Detta sammanträde var det sista som leddes av kommen­dör­kapten Leche. Ålder och sjuk­dom tvungo hon­om att lämna både sitt ordi­narie arbete och sitt ord­för­ande­skap i Naviga­tions­säll­skapet. Vid samman­trädet i mars upp­lästes följ­ande till säll­skapet ställ­da skriv­else från honom:
Vid det kommande årssammanträdet skall uti sällskapet val av ord­för­ande ske. Med anled­ning här­av ber under­teck­nad, som då i mer än tio år haft äran och för­tro­endet att stå i spets­en för säll­skapet, att med ut­tal­ande av min stora tack­sam­het för all den väl­vilja och det över­se­ende, som städ­se kommit mig till del från så­väl säll­skapet in cor­pore som dess en­skilda med­lem­mar, här­med få ut­tala min önsk­an att ej bliva åter­vald.
Varmt fäst­ad vid Naviga­tions­säll­skapet och be­själad av önsk­an att allt­jämt så långt mina krafter det till­städja gagna säll­skapet i dess be­hjärt­ans­värda sträv­anden, ber jag att sam­tid­igt få till Eder alla, mina goda kam­rater, sända en hjärt­lig häls­ning och ett tack för den tillit Ni all­tid visat Eder mång­årige hövits­man och för den tro­fasta och värde­fulla hjälp han all­tid av Eder rönt vid lös­andet av våra många, ofta svåra pro­blem.

Leve Navis!

Eder tillgivne
Carl Leche

Vid aprilsammanträdet höll vice ordföranden, civilingenjör Holger A. Lundberg, ett hyll­nings­anför­ande till den av­gångne ord­för­anden och fram­höll säll­skapets stora tack­sam­het för den o­sparda möda och det fram­gångs­rika arbete, som kommen­dör­kapten Carl Leche ned­lagt till säll­skapets from­ma. Kommen­dör­kapten Leche, som själv öppnat för­hand­ling­arna, svar­ade, att det var med stor sak­nad han nu av tving­ande skäl måste över­lämna ord­för­ande­klubban i andra händer, men lov­ade, att han all­tid med sam­ma varma in­tresse skulle följa Naviga­tions­säll­skapet på dess väg.
Till ny ordförande i Navigationssällskapet valdes vid nyss­nämnda samman­träde kommen­dör­kaptenen av 2:a graden Albrekt Ellsén, vilken i Leches ställe lett för­hand­ling­arna under de två före­gående samman­trädena Kommen­dör­kapten Ellsén blev med­lem i säll­skapet år 1931 och ut­sågs sam­ma år till lär­are och exami­nator i naviga­tion. Året där­på blev han styr­else­supple­ant och biblio­tekarie. För en organisa­tion med Naviga­tions­säll­skapets upp­gifter var ett ord­för­ande­skifte helt natur­ligt rätt vansk­ligt, och mången fråg­ade sig nog, i vad mån den nye ord­för­anden skulle kunna er­sätta kommen­dör­kapten Leche. Men man be­hövde inte tvivla länge; kommen­dör­kapten Ellsén vis­ade sig vara just den rätte mannen att leda säll­skapets fort­satta öden.
Den besiktning av båtar, som tidigare varit ett villkor för deras inregi­strer­ing i far­tygs­rullan, hade med åren visat sig mindre nöd­vändig, och besikt­nings­män blevo där­för ej mera till­satta.
Pingstfärden den 3—5 juni 1933 förlades till Mälaren, där en eskader be­sökte en rad kul­tur­ella minnes­märken. Efter att först ha besett Tynn­elsö slott fort­satte man gen­om det grun­da far­vatt­net mellan Asp­ön och Sela­ön till Mälar-Utö och Grönsö slott samt Mäls­åker, Lind­by på Adelsö och forn­lämn­ingarna på Björkö. Årets preci­sions­täv­ling ägde rum den 11 juni. Start och mål voro anord­nade i Sollen­kroka­?aden på norra Vindö.
Under midsommarhelgen gjordes en eskaderfärd från Berg på Möja genom Bockö­sundet och över Röd­kobbs­fjärden till Hasselö­kobben samt nästa dag genom Sand­hamn för­bi Bullerö och runt Bis­kops­ön till Skeppar­holmen. Denna mid­sommar­färd prägl­ades av en sär­skilt festlig stäm­ning och torde ännu stå som ett vackert minne hos del­tagarna.
Det var nu tionde året Navigationssällskapet hade Skeppar­holmen i sin ägo, och med anled­ning här­av till­sattes en sär­skild fest­kom­mitté för att arran­gera kräft­skivan på holmen lör­dagen den 12 augusti. Samman­komsten blev också ovan­ligt lyckad. Dagen där­på av­gick den för­saml­ade eskadern till den när­be­lägna Hölö­viken för att hylla holmens donator, bank­kamrer Ernst Lun­din, som där hade sitt sommar­tusculum. En hyll­nings­lov gjordes, och den hög­tidliga akten kän­des säker­ligen lika djupt av de ombord­var­ande som av den en­samme mannen, som på strand­klippan mot­tog hon­nören av sänkta ?aggor. Här­efter vändes stäv­arna mot Kalv­fjärden, där man be­såg Tyresö slott.
Den 9—10 september medverkade en eskader vid Barnens dag-festlig­heterna i Söder­tälje, något som mycket upp­skatt­ades av veder­bör­ande arran­görer. Dagen efter fest­lig­heterna besökte eska­dern Marie­fred, där Grips­holms slott genom­vandrades.

Under sommarens sjöfärder hade övnings­momenten huvud­sak­ligen koncen­trerats till preci­sions­tävlingen, medan eskader­färderna mera ?ngo karak­tären av turist­mässiga ut­?ykter med befäl­havar­nas familje­med­lemmar om­bord genom intres­santa far­vatten och till se­värda platser. Man hade här­vid turen att få njuta av ett säll­synt vackert sommar­väder. Givet­vis blevo dock även des­sa färder nytt­iga naviger­ings­övningar, i synner­het för nytill­komna med­lem­mar, som ?ngo till­fälle att lära känna obe­kanta och svår­navig­abla far­vatten gen­om att följa i eskader­chef­ens köl­vatten. Denna karak­tär ha de ?esta av säll­skapets eskader­färder haft sedan dess, men emel­lanåt ha dock även mera kräv­ande ut­?ykter an­ordnats, var­vid kvinnor och barn lämnats hemma.
Vid oktobersammanträdet 1933 skildrade advokat Nils Mossberg en lång­färd till Dan­mark med motor­kryss­arna Nita och Elgan, och civil­ingen­jör Henrik Eden­holm berätt­ade om en strapats­rik färd, som han jämte sin maka före­tagit med akter­snurran Ulla. Vid sam­ma till­fälle utlott­ades en akva­rell, skänkt av opera­sångare Gustaf Sjö­berg, som gjort sig allt­mera känd som en konst­när av penseln. Tavlan vanns av donator själv, vilken ånyo över­lämn­ade den till säll­skapet.
Decembersammanträdet den 16, som var förlagt till restaurang­lokalen i Norra Kungs­tornet, blev en ovan­ligt stämnings­full Lucia­fest, arran­gerad av en av säll­skapets mest hän­givna kvinn­liga med­lemmar, fru Gerda Wir­ström, till­samman med kam­rer Ernst Lundin och arki­tekt Har­ald Andre. Violin- och piano­musik ut­fördes av Lottie och Martin Andreas­son, Gunnar Sjö­berg före­drog en pro­log och en Lucia­legend på vers, och fröken Birgit Rosen­gren läste älsk­ligt en Lucia­­dikt, vid vars slut­ord Lucia med sina tärnor uppen­bar­ade sig, med­för­ande den tradi­tionella glöggen. Sedan opera­sång­are Sjö­berg sjungit ett par bravur­nummer, spel­ade herrar Pierrou, Gunnar Sjö­berg och Ivar En­ström en sketch, »Opp­gårds­kalle ä kummen te stan»; här­vid upp­trädde också ett par livs­lev­ande säl­bisam­kaniner, som sedan lott­ades bort. I sketchen begabb­ades de med­lemmar, som varit för­sum­liga med års­av­giften. Den åt­följ­ande dansen av­bröts bl.a. av en växel­sång, »Hej Navis­gubbar» av Ernst Roland, som sjöngs av Gustaf Sjö­berg och Ernst Lun­din.

Navigationssällskapets omorganisation år 1934

Ända från Navigationssällskapets tillblivelse hade kompe­tensen varit den allt domi­ner­ande syn­punkten i dess organisa­tion och verk­sam­het. Med­lemmar, som ej av­lagt före­skrivna kompe­tens­prov, ägde ej röst­rätt, och de hade inte rätt att föra säll­skapets stan­dert eller an bära dess uni­form. Emedan ut­bild­ning av sjö­ama­törer tidig­are var någon­ting nästan okänt, bi­drogo säll­skap­ets kompe­tens­fordr­ingar med där­till knutna för­måner otvivel­aktigt ej blott ull dess anse­ende ut­an även till med­lems­anslut­ningen. Men med tiden blev det uppen­bart, att säll­skapet gick miste om många nya med­lem­mar, som ej önsk­ade genom­gå någon »rekryt­skola» för att an­ses full­värd­iga, i synner­het sedan även andra båt­för­eningar med Naviga­tions­säll­skapets före­bild satt i gång med utbild­nings­kurser, låt vara med lägre kompe­tens­mål, utan att där­för skilja på olika slags med­lem­mar. Det fram­hölls ock­så, att benämn­ingen »passiv med­lem» vore mindre lämp­lig, emedan åtskill­iga så benämn­da med­lem­mar visat sig mycket aktiva inom säll­skapet och gjort be­aktans­värda in­satser i dess verk­sam­het, fast­än de inte kunnat eller funnit nöd­vändigt att av­lägga någon examen.
Tiden blev alltså mogen för en omorganisation av säll­skapet, och efter grund­liga för­bered­elser fram­lade styr­elsen vid säll­skapets samman­träde i mars 1934 ett för­slag till ändr­ade stadgar, som inne­fatt­ade åtskill­iga vikt­iga ny­heter. En­ligt detta för­slag, som med oväsent­liga juster­ingar slut­giltigt an­togs vid april­samman­trädet, avskaff­ades de förut­var­ande be­nämn­ingarna »aktiv med­lem» och »passiv med­lem», och alla med­lem­mar ?ngo sam­ma röst­rätt. De aktiva med­lem­mar, som blivit »skepp­are» genom säll­skapets högre kompe­tens­prov, kallades utom­skärs­skepp­are, medan övriga aktiva med­lem­mar be­nämn­des inom­skärs­skepp­are; med­lem­mar utan skeppar­­värdig­het kall­ades rätt och slätt med­lem­mar. Emedan säll­skapets stan­dert ständigt varit ett kompe­tens­tecken, blev den, dock med smär­re modi­?ka­tioner, för­be­hållen dem som ägde före­skriven kompe­tens, allt­så utom- och inom­skärs­skepp­arna; för de först­nämn­da komp­lett­erades stand­erten med en grön kant längs det vita fält­et och en vit längs det gröna. För säll­skapet så­som hel­het in­för­des en ny stand­ert, »all­män­na stand­erten», som blev kluven med ett vitt romb­iskt fält diagonal­vis in­skrivet på grön botten; det vita fält­et bar ett lod­rätt stående, svart ank­are. Den all­män­na standerten ?ck föras av alla med­lem­mar.
I anslutning till stadgeändringarna reviderades även ?agg­regle­mentet och uni­forms­regle­ment­et. Varje med­lem ?ck nu bära säll­skapets uni­form; Ett nytt möss­märke kompo­ner­ades; utom­skärs­­skepp­are ut­märktes med tre stjärnor och inom­skärs­skepp­are med två, och sam­ma antal stjärn­or buros även på uni­forms­kavaj­ens ärmar. Ord­för­ande, heders­leda­mot, styr­else­leda­mot och supple­ant, f.d. ordi­narie styr­else­leda­mot, funk­tionär och vanlig med­lem ?ngo olika galoner på ärmarna.
Enligt de nya stadgarna ökades antalet ordinarie styr­else­leda­möter från sju till nio, och deras mandat­tid för­längdes från två till tre år.
Genom årlig avgång av en tredjedel av ledamöterna gavs möjlighet till succes­siv för­ny­else av styr­­elsen. Styr­else­supple­anterna blevo tre i stället för som för­ut två; de skulle fort­far­ande väljas för ett år i sänder. I sam­band med denna om­organisa­tion gjordes under år 1934 be­tyd­ande an­sträng­ningar att öka med­lems­antalet. I med­vet­andet om att säll­skapet bland sina med­lemmar hade en kärn­trupp av per­soner, som voro sär­skilt intres­serade för dess utveck­ling, vädj­ade styr­elsen till en­vars initiativ­för­måga under mottot »den per­son­liga in­satsens upp­båd», och sär­skilda anmäl­nings­blanketter till­handa­höllos. Resul­tatet blev också be­aktans­värt: under året vann säll­skapet 93 nya med­lem­mar mot 45 av­gående, och med­lems­siffran kam upp till 461. Segla­tionen år 1934 in­vig­des den 13 maj, då sven­ska ?aggan och säll­skapets nya all­män­na standert hiss­ades kl. 8 på var sin ?agg­stång vid hamnen i Valde­mars­viken under hon­nör av till­städes­komna båt­befäl­havare med besätt­ningar. Strax där­efter styrde åt­skilliga båtar ut i skär­gården med Skep­par­holmen som mål. Där saml­ades under för­mid­dagen en eskader från olika håll, och kl. 12 gick stan­dert­en i topp på holmens ?agg­stång, sedan säll­skapets ord­för­ande genom ett kort tal för­klarat segla­tionen öppnad. Det har sedan dess varit tradi­tion, att Naviga­tions­säll­skapet börjar varje ny segla­tion på detta sätt. Somm­arens preci­sions­tävling, den 17 juni, hade sin sam­lings­plats i den inre delen av Skarpö­sundet.
Detta år anordnades för första gången midsommardans i pavil­jongen på Skeppar­holmen. Trots regnig grön­vinter­stäm­ning saml­ades 17 båtar med 45 ombord­var­ande vid holmen, och sam­varon blev allt ange­nämare, i synner­het när det rätta mid­sommar­vädret änt­ligen in­fann sig fram på mid­sommar­dagens morgon.
Till den 7—8 juli var en stor »juliregatta» planerad med sam­ling vid Älvs­nabben. Här­ifrån skul­le en del större motor­båtar avgå till Got­land, medan de övriga skulle göra en rekog­noscer­ings­färd i havs­bandet och segel­båt­arna färdas i eskader till Dalarö. Vädrets makter om­kull­kastade dock de nog­grant upp­gjorda planerna; Got­lands­färden måste inhi­beras, och det hela resul­terade endast i att ett litet antal motor­båtar del­togo i nyss­nämnda rekogno­scerings­färd, var­vid bl.a. kanal­erna vid Biskopsö passer­ades. Eskader­chef var kontors­chef Ivar Enströrn, som många gånger var motor­båt­arnas färd­ledare under de följ­ande åren och med sin emi­nenta känn­edom om Stock­holms skär­gård ständigt fann nya, intres­santa vägar och goda hamn­platser.
Kräftskivan på Skepparholmen den 18 augusti samlade 26 båtar med 76 per­soner. Dagen där­på gjordes en tur till Hall­skär — i sjö­kortet be­nämnt Håll­skär — i havs­bandet. Denna färd har sen­are upp­repats ?era gånger i kräft­ans tecken.
Efter den lyckade sommaren kom ett sorgebudskap: säll­skapets förste ord­för­ande och heders­leda­mot kommen­dör­kapten Carl Leche hade av­lidit den 28 septem­ber. Jord­fäst­ningen ägde rum un­der hög­tidliga former i krema­toriet på Norra kyrko­gården. Leches många vänner fyll­de kapellet till sista plats, och bland de när­var­ande syntes ett 30-tal med­lem­mar bak­om Naviga­tions­säll­skapets ?or­be­hängda standert. Efter den rituella delen av den stäm­nings­mätt­ade akten fram­förde kommen­dör Gustaf Reinius på sjö­karte­verkets vägnar ett sista tack till den bort­gångne. I raden av tack­sam­hets­betyg­elser del­tog även Naviga­tions­säll­skapets ord­för­ande, var­vid säll­skap­ets symbol­iska ankare i lager­blad och vita krysante­mum ned­lades på kistan. Vid säll­skapets okto­ber­samman­träde höll ord­för­anden ett minnes­anför­ande över sin före­gångare, och i Navis’ oktober­nummer stodo följ­ande ord att läsa under kommen­dör­kapten Leches bild: TRO­FAST, RÄTT­RÅDIG, VÄN­SÄLL, INITIATIV­RIK, HANDLINGS­KRAFTIG, MÅNG­KUNNIG OCH GOD­HJÄRT­AD skall NAVIGA­TIONS­SÄLL­SKAPET all­tid minnas sin av­hållne, mång­årige ord­för­ande och heders­ledamot.
Söndagen den 7 oktober företogs en propagandafärd med 10 motor­båtar från Valde­mars­viken för­bi Vax­holm och ut på Träl­havet, var­vid bl.a. handels­minister Fritjof Ekman, hamn­kaptenen i Stock­holm Carl Holmer och befäl­havaren på ång­far­tyget Sand­hamns Express Gösta Breden­berg samt åt­skilliga press­män voro inbjudna som passa­gerare. Här­ligt britt­sommar­väder rådde, och gäst­erna om­bord ?ngo en viss in­blick i säll­skapets prakt­iska öv­ningar till sjöss; bl.a. demon­strer­ades devia­tions­uttag­ning. Dagen därpå voro utför­liga illustrer­ade artiklar införda i Stock­holms större tid­ningar.
Vid novembersammanträdet den 14 ?rade sällskapet som van­ligt år­sdagen av sin till­bliv­else under fest­liga former, var­vid ord­för­anden gav en med skiop­tikon­bilder illu­strerad åter­blick på den gångna somm­arens sjö­färder. Under kvällens lopp av­bröts dansen dels av opera­sångare Herou, som före­drog två bril­janta sång­nummer, dels av bank­direktör Torsten Axels­son, som vis­ade två ?lmer, den ena upp­tagen av hon­om själv och den andra av dispo­nent Harry Kock; de när­var­ande ?ngo här­vid ånyo upp­leva åtskill­iga epi­soder ur de sen­aste somr­arnas motor­båts­liv. En liten giss­nings­tävling till för­mån för Skeppar­holmen in­bragte en bra slant och gav åt vinn­aren en vacker ets­ning, ut­förd och skänkt av konst­nären Gerhard Albe.
Under år 1934 ?ck Navigationssällskapet tillfälle att avge yttr­ande över ett av kommers­kolle­gium utar­betat för­slag till ändrade styr­nings- och väjnings­regler för svenskt inre far­vatten. Säll­skapets yttr­ande, som ?ck form­en av en all­sidig utred­ning av samt­liga ombord­läggnings­förord­ningen berör­ande spörs­mål i fråga om svenskt inre far­vatten, utmynn­ade i en hem­ställan om utarbet­ande av full­ständiga och klara bestämm­elser rör­ande tra?k­säker­heten, var­vid bl.a. ratio­nell lantern­föring och inför­andet av enkel­riktad tra?k borde be­aktas. Yttrandet publi­cer­ades i Navis’ december­nummer.

Självständighetsförklaring, stjärnor och oväder

Inom den svenska sjösporten pågick under 1930-talet en om­fatt­ande organisa­tions­arbete; mån­ga nya för­eningar bild­ades, och man sträv­ade också att samman­sluta för­ening­arna i större or­ganisa­tioner. En yttring här­av var att Naviga­tions­säll­skapet i början av år 1935 ?ck en in­bjudan från Sve­riges Motor­båts Union att in­träda i uni­onen. Säll­skapet fann sig emel­ler­tid inte böra ta ett så­dant steg. Som skäl till detta be­slut an­fördes i en svars­skriv­else, att ehuru det vore i sin ord­ning, att klubbar med rent lokala arbets­upp­gifter samman­slöte sig till större en­heter, så vore där­med inte sagt, att sjö­sporten i sin hel­het skulle främjas, om för­eningar och säll­skap med mera all­männa och vitt­gå­ende upp­gifter an­slöte sig till en så­dan organisa­tion. De olika spörs­målen skulle, fram­hölls det vid­are, få en all­sidigare be­hand­ling, om de be­lystes ur olika syn­vink­lar av resp. större för­eningar. I sam­band här­med er­inr­ades om att det — tvärt emot vad uni­onen velat göra gäll­ande — var gen­om Naviga­tions­säll­skapets och inte gen­om uni­onens ingrip­ande som 1930 års för­slag till »körkort på sjön» av­styrk­tes av sjö­sport­samman­slut­ning­arna, sedan uni­onen och övriga organisa­tioner dess­för­innan varit be­redda att till­styrka för­slaget. I skriv­elsen ut­tal­ades dock tanken på en komm­ande, mera intim sam­verkan mellan uni­onen, Naviga­tions­säll­skapet och övriga större sjö­sport­samman­slut­ning­ar vid behand­ling av viktiga sjö­sport­frågor.
I övrigt gick livet sin gilla gång inom sällskapet under år 1935. Op­tiker Gert Preisler, bi­trädd av kunn­iga med­hjälp­are, skötte som van­ligt rul­jansen på knop- och splits­aftnarna, vilka nu­mera an­ordn­ades både vår och höst. Ingen­jör Harald Björk­gren vis­ade sig vid mars­samman­trädet va­ra en kapa­citet av rang i fråga om färger och fer­nis­sor, som han före­läste om, men än mer i frå­ga om att be­rätta roslags­historier. Del­tag­arna i skol­kurs­erna samman­träff­ade efter av­slut­ade studier till kor­diala sam­kväm med funk­tion­ärerna. Ett exempel på en sådan kurs­avslut­ning åter­ges här efter Navis:
Måndagen den 13 maj avslutades vårkurserna i motorlära och segl­ings­teori, och för att hög­tid­lig­hålla denna händ­else saml­ades alla kurs­del­tag­arna i före­läsnings­salen i Kungs­tornet till ett enkelt sam­kväm. Ryktet där­om hade lockat andra med­lem­mar inom säll­skapet, och även dam­erna hedr­ade till­ställ­ningen med sin när­varo.
Det är en känd sak, att varje livsyttring, som bottnar i kun­skaps­törst, sam­tidigt har något ung­dom­ligt med­ryck­ande över sig. Och ingen tänk­te på eller ens märkte, att för­saml­ingen repre­senter­ade ett ålders­snitt från 25- till 70-år­ingen. Det är just dit som Naviga­tions­säll­skapet syftar: sjön livar alla åldrar, och konsten att upp­träda på ett så rör­ligt ele­ment skänk­er trygg­het åt den som har för­månen an navi­gera sin ägande far­kost, även om man först på äldre dagar kommit i till­fälle att skaffa sig en så­dan. Det var så­lunda ett väl samman­svetsat bunka­lag, som bänkat kring det in­bjud­ande hästsko­bordet, prat­ande segling och båt.
Man får emellertid ingenting till skänks, ty kun­skap­ens stig är törn­be­strödd, och denna san­ning tolk­ade hov­rätts­rådet jur. dr Montelius på ett form­full­ändat sätt i sitt tal till ingen­jör Holger Lund­berg. Med utgångs­punkt från den klass­iska sen­tensen »per aspera ad astra», d.v.s., gen­om be­svär­lig­heter mot stjärn­orna, påvis­ade han, hur den ärade före­läs­aren i motor­­lära hunnit genom­lida prakt­iskt taget alla de have­rier, var­av en motor är mäktig, och ur dessa erfaren­hets­rön upp­lagt en logg­bok med noga angiv­ande av tid och rum för varje sär­skild händ­else. Detta säll­synta doku­ment ut­gjorde det ypp­ersta före­läsnings­kompen­dium och höll intres­set vid makt även vid så söv­ande mo­ment som talet om »mutter, bricka, sprint», ty alla vänt­ade sig givet­vis en spänn­ande hi­storia om hur t.ex. propeller­mutt­ern gängat upp sig på »Tusse» just där och där.
De av dr Montelius omnämnda stjärnorna tänkte sig nog tal­aren i helt sym­bolisk bemärk­else, men som bank­direktör Axels­son fyndigt påpek­ade, kan man också ge dem en mycket påtag­lig betyd­else, näm­ligen de två stjärnor, som varje kurs­del­tagare kan sätta i sitt möss­märke.
När sommarsäsongen 1935 invigdes på Skepparholmen den 12 maj, över­rask­ade kung Bore båt­arna med ett avskeds­nyp i form av ett par ordent­liga snö­byar och för­skaff­ade där­med besätt­ning­­arna det ovan­liga nöjet av ett snö­bolls­krig. Under pingst­helgen, den 8–10 juni, gjordes dels en eskader­färd från Lånnaö till Stora Nassa, Gil­löga, Sven­ska Hög­arna, Röd­löga stor­skär och Furu­­sund, dels en ut­?ykt i Mäl­aren, där Rosers­bergs slott, Sig­tuna och Sko­kloster be­sågos.
Den 16 juni gick Navigationssällskapets tionde precisionstävling, och med an­led­ning av detta ju­bi­leum hade även båtar från andra för­eningar in­bjud­its att del­taga. Täv­lingen ?ck också en rekord­­artad anslut­ning: 37 båtar, inklu­sive funk­tionärs­båtar, med 116 per­soner saml­ades i Na­poleon­viken på Ängnö. Ty­värr blev det också ett rekord­artat oväder, var­vid 28 sekund­meter rap­porter­ades från Lands­ort. Endast hälften av de 24 tävlings­båtarna gingo så långt som till den första kon­trollen, och bara en båt tog sig runt hela banan till målet vid Skeppar­holmen; det var Törn, förd av Harry Johansson.
Den 22—24 juni anordnades midsommardans på Skeppar­holmen med åt­följ­ande mid­sommar­färd. Denna gick till Huvud­skär och Älvs­nabben, gen­om den nya Muskö kanal och åter upp till Dalarö. Den 13 juli gjordes en geo­logisk exkur­sion till södra skär­gården, var­vid dr Ragnar Loo­ström påvis­ade många intres­santa natur­forma­tioner. Den 11 aug­usti åt­följ­des den före­gående kväll­ens kräft­skiva på Skeppar­holmen av monu­ment­invig­ning, som om­talas på annat ställe i denna minnes­skrift.
En ny precisionstävling, liksom den förra öppen för deltagare även i andra för­en­ingar, an­ordn­ades den 15 septem­ber med start och mål vid Skeppar­holmen. Till­slut­ningen blev nu ännu stör­re: 47 båtar, därav 31 tävl­ande, med 157 per­soner. Tävl­ingen följ­des av represen­tanter för kom­mers­kolle­gium och handels­departe­mentet samt pressen, vilka voro embarker­ade på några av säll­skapets större båtar och där in­former­ades om dess syften och sträv­anden.
Årsfesten — som det blivit brukligt att kalla november­samman­trädet, då man under fest­liga former ?r­ade säll­skapets till­bliv­else — gick av stap­eln den 15 novem­ber med diplom- och pris­utdel­ning; dessa båda cere­monier ha där­efter hört samman med säll­skapets års­fester. Ord­för­anden över­lämn­ade de nya skeppar­di­plomen till 45 med­lem­mar, som under år 1935 blivit inom- eller utom­skärs­skepp­are; bland de först­nämnda voro 3 damer. Stats­rådet Fritjof Ekman of?ci­erade vid pris­utdel­ningen i anslut­ning till preci­sions­tävlingen den 15 septem­ber. Det var en ståt­lig sam­ling pris­pokaler m.m., skänkta av olika ?rmor och per­soner, som jämte upp­mun­trande ord för­del­ades till de bästa båt­förarna. Även tävlings­ledarna, kontors­chef Ivar Enström och civil­ingen­jör Axel Härlin, hedr­ades med före­mål av ädel metall, doner­ade av en intres­serad styr­elsemed­lem och över­lämn­ade av ord­för­anden. Denne höll sedan med hjälp av tal­rika skiopti­kon­bilder en revy över somm­arens upp­lev­elser till sjöss. Under pauser i den åtfölj­ande dansen sjöng fru Siri Norr­man, ackompan­jerad av fröken Vivan Wenn­berg, och Abbe höll ett käns­ligt tal för dam­erna. Bortåt 200 personer del­togo i festen.
Emedan sällskapets sammanträden blivit allt livligare besökta av ett ständ­igt ökat an­tal med­lemmar, för­lades de från början av år 1936 till Ham­burger Börs, där direk­tören och med­lem­men Gust. Th. Eriks­son gjorde sitt bästa för triv­seln. Under vinter­halv­året 1935–36 anordn­ades ej mindre än sex kompe­tens­kurser, var­av tre i inom­skärs­navi­gering, två i motor­lära och en i seg­lings­teori. För­utom säll­skapets egna med­lem­mar och bliv­ande så­dana del­togo lik­som tidig­are med­lem­mar i Stock­holms och Söder­törns fri­villiga motor­båts­?ottiljer i kurs­erna och dess­utom för första gången elever från Stock­holms hamn­polis. Hela deltagar­antalet var 164.

Båtporslin, långfärder och kungauppvaktning

Den 29 februari 1936 anordnades en skottårskarneval, »På böljan blå», i Berns salonger. Ett halvt tusen­tal mer eller mindre masker­ade damer och herrar saml­ades i det gamla fröjde­temp­let, som smyck­ats med Navis’ stand­ertar, signal­?aggor och andra dekora­tioner. Bland de när­var­ande märktes stats­råden Ekman och Venner­ström med damer. Ett pris för den bästa fantasi­dräkten erövr­ades av ett par sjö­char­mörer, kostym­erade i Navis’ färger. När det hela var över, hade man kommit ett gott stycke in i mars, och säll­skapets kassa­för­valtare kunde skriva ett väl­kommet över­skott som första post i månaden.
I februari hade kommerskollegium gjort en framställning till K. M:t om ut­färd­ande av en kun­gör­else om an­bring­ande av namn­skyltar på alla maskin­drivna mindre far­tyg. Med anled­ning av detta för­slag avlät Naviga­tions­säll­skapet en skriv­else till K. M:t, där säll­skapet redo­gjorde för sina syn­punkter på de före­slagna skylt­arna och av­råd­de från deras in­för­ande. K. M:t lämn­ade också kom­mers­kollegii fram­ställ­ning utan åtgärd.
Till seglationen 1936 hade styrelsen gått i författning om anskaff­ning av speci­ellt båt­porslin — tall­rikar, fat och kaffe­gods — för­sett med säll­skapets all­männa standert. De pryd­liga var­orna sål­des till med­lemm­arna på säll­skapets expedi­tion och funno god åt­gång. »Navis­porslinet» ?nns allt­­jämt att till­gå på sam­ma ställe.
Årets precisionstävling, öppen även för båtar ur andra för­eningar, ägde rum den 14 juni med sam­lings­plats vid Hjälmö Väster­holme. Tävl­ingen hade samlat 22 del­tag­ande båtar, för­utom 16 funk­tionärs­båtar, med samman­lagt 135 per­soner.
Söndagen den 21 juni anträdde en eskader om 6 båtar ett »sjötåg» till Åland. Eskader­chef var Ivar En­ström om­bord på sin ny­för­värvade Orion. Man sam­lades på lördags­kvällen hos advokat Torsten Moss­berg på Sund­skär och av­gick där­ifrån tidigt på söndags­morgonen. Eskadern an­lände på för­mid­dagen till Kobba­klint­arna utan­för inloppet till Marie­hamn, och efter fru­kost gick den in till staden, där den häls­ades väl­kommen av kapten Karl Holm­quist. Senare på dagen gick färden vid­are gen­om Lem­ströms kanal och över Lumparn till Kastel­holm. De följ­ande dagarna fort­satte eskadern runt fasta Åland, var­vid bl.a. Bomar­sund be­söktes. På mid­sommar­natten åter­kom eskadern till Öster­hamn på Ar­holma efter en ganska gropig färd över Ålands hav.
Den 19 juli företogs en geologisk studiefärd ull Utö, där de gamla gruv­orna be­sågos under led­ning av dr Ragnar Loo­ström. Den 16 augusti följ­de en ut­färd i havs­bandet, och den 13 septem­ber gjordes en ut­?ykt från Björk­holmen nära Karklö­faret, där man kvällen för­ut samlats vid ingen­jör Nils Wanckes sommar­stuga. Den 11 oktober avslut­ades segla­tionen på Skeppar­holmen, där säll­skapets standert ned­halades.
I Navis för år 1926 infördes bl.a. följande tänkvärda ordspråk från sjön:
Inga herrar på sjön och inga bönder i förmärsen.
Spotta i lovart och skälla om förmän har man igen.
Fem ?ngrar äro lika goda som en båtshake.
Bättre förlora ett ankare än ett skepp.
Skeppet hänger mera på rodret än rodret på skeppet.
Små hål sänka stora skepp.
Bidande båt fångar förande vind.
Helvetet, havet och den girige få aldrig nog.
Den som har lycka och god vind, kan segla över havet i en bytta.
På oktobersammanträdet beslöts, att sällskapets års­samman­träde för bevilj­ande av an­svars­fri­het åt styr­elsen, ny­val av styr­else­leda­möter m.m. skulle för­läggas till mars i stället för som för­ut april. På så sätt kunde april­samman­trädet i fort­sätt­ningen bättre ägnas åt plan­ering av som­m­arens sjö­färder.
Årsfesten fredagen den 13 november samlade trots den för­doms­fritt valda dagen ännu ?era del­tag­are än året för­ut. Ett 30-tal inom­skärs­skepp­are mot­togo sina diplom jämte några man­ande ord av säll­skapets ord­för­ande. Som in­bjudna gäster när­voro chefen för kom­mers­kolle­gium gene­ral­direktör G. H. Eriks­son, chefen för sjö­karte­verket kom­men­dör­kapten E. Bouveng och förste aktu­arien i sam­ma verk Helge Odelsiö. General­direk­tör Eriks­son hade åtagit sig att för­rätta af­ton­ens pris­utdel­ning, var­vid han i ett in­ledande tal röjde en ingå­ende känne­dom om regler­na för Naviga­tions­säll­skapets preci­sions­tävl­ingar. Kommen­dör­kapten Bouveng lämn­ade ett intres­sant med­del­ande: sjö­karte­verket hade just sam­ma dag fått K. M:ts be­myndig­ande att inom en stor del av ett skär­gårds­område, som var »in­ringat», lägga in full­ständiga djup­angiv­elser i sjö­kortet; han åsyft­ade där­med de sjö­korts­ändringar, som för­anled­des av den nya, direkta far­leden från Kan­holms­fjärden upp till Gran­hamns­fjärden, den s.k. Möja­leden. Revyn över somm­arens övn­ingar och ut­?ykter hölls av ingen­jör Nils Wancke. Efter supén lät opera­sångare Herou höra sig, och till den tal­rikt och för­del­aktigt repre­sent­erade kvinn­ans ära yttr­ade Abbe tänk­värda och varm­hjärt­ade ord. När tolv­slaget för­klingat, på­pek­ade kapten Arn­old Schum­burg, att säll­skap­ets verk­liga föd­else­dag just gått in, och ut­bragte i egen­skap av ende när­var­ande stift­are fjorton­åring­ens skål.
På februarisammanträdet 1937 beslöt sällskapet på styrelsens för­slag, an an­talet styr­else­supple­anter skulle ökas från tre till sex, var­igenom hela antalet styr­else­leda­möter ök­ades från tolv till femton.
Pingstdagen, den 16 maj, hissades standerten på Skeppar­holmen i när­varo av 100 per­soner, dit­komna i 25 båtar. Preci­sions­tävl­ingen gick den 20 juni från Skeppar­holmen till far­vattnen kring Nämdö och åter. En dim­bank ute i havs­bandet bjöd på en extra, liv­ligt upp­skattad sensa­tion, som — en­ligt årsboken 1938 — »varje plik­tmed­veten tävlings­ledare för fram­tiden måste be­möda sig att in­lägga i pro­gram­met».
Midsommarafton skedde ny samling vid Skepparholmen, var­ifrån en liten eska­der efter sed­van­ligt mid­sommar­?r­ande av­gick på en 106 nm lång färd runt Söder­törn. Vägen togs via Huvud­skärs fyr och gen­om Drag­ets kanal till Trosa och Tull­garn, där eska­dern gjorde en lång­sam sväng med sänkta ?aggor, medan konung­en åsåg hyll­ningen från en av slott­ets por­taler. Sön­dagen den 27 var man inne på Björk­fjärden, där man åskåd­ade Mäl­arens Seglar­för­bunds kapp­segl­ingar, som för­sig­gingo i frisk vind.
Under sommaren gjordes i övrigt en eskaderfärd den 17 juli till Röd­löga och Norr­pada, en ut­färd till Hall­skär efter kräft­samman­komsten på Skeppar­holmen den 14 augusti och en kort­are färd till Åkers kanal den 12 septem­ber. Och så blev det åter dags att hala stan­dert­en på Skeppar­holm­en, vilket skedde den 10 oktober.
Den 1 juli 1937 ?yttades sällskapets expedition till Vasa­gatan 38, 2 tr., där säll­skapets då­var­ande sekre­terare, direk­tör Gunnar Petters­son, upp­lät erforder­lig lokal på för­mån­liga vill­kor.

Femtonårsfest med kunglig hedersledamot

Vid oktobersammanträdet utsåg Navigationssällskapet på styr­elsens för­slag prins Carl Berna­dotte till sin förste heders­leda­mot. Till heders­leda­möter utsågos vid sam­ma till­fälle bank­direktör Tor­sten Axels­son, gross­handl­are Oscar F. Nilson, opera­sångare Gustaf Sjö­berg och arki­tekt Harald André; den sist­nämn­de av­böjde emeller­tid utmärk­elsen. Vid­are in­stift­ades en för­tjänst­medalj, av­sedd att i guld eller silver till­delas per­soner, som gjort säll­skapet väsent­liga tjänster. Dess­utom beslöts att av­veckla den år 1932 bild­ade Handels­för­eningen Navis u.p.a.

Nu nalkades sällskapets femtonårsdag, och med anledning här­av publi­cer­ades i Navis’ sär­skilt inne­hålls­rika novem­ber­nummer bl.a. följ­ande redo­gör­else för »1937 års män», hop­skriven av Abbe:

        Spridda skurar över land och vatten,
        becksvart är novembernatten,
        en kontrast till vad som svunnit.
        Se, i sommar ha vi spunnit
        skira trådar av ljuva sommarminnen,
        ansat kropp och själ och alla sinnen.

        Och skutan Navis går för fulla segel
        stävande emot sin vinterhamn.
        Seglatsen ändas, Navis har för regel
        vila ut i långa vinterns famn.

        Minnena de storma an;
        jag vet ej om jag kan
        bemästra deras vilda språng,
        dock djärvt jag slår på min gong-gong.

        Som en galjonsbild stod chefen framme vid peket;
        täta dimmor skymde vad vi sökte, pricken:
        då Albrekt bonde blev och plöjde leran invid Stäket,
        vi lämpa’ glasen över bord, och där vi ?ck’en.
        Men annars ger han »kursen» con amore,
        det vet nog både du och jag;
        på kursen tappa’ jag ju håre’ —
        man tar ej kursen i ett andedrag.
        Frågor dugga,
        bara plugga,
        jag minns det som i går.

        Försynt bland alte Herren höres Holgers stämma,
        fjäderlätt är rösten, men orden väga tunga;
        de äro en balans, men vilja inte hämma,
        när tanke bryts mot tanke bland de unga.

        Men se, där skymtar arken Bolli,
        besatt till sista lilla tum
        av barn och blomma, mat och kolli
        och hela durken full av ?uidum.
        O, Pettersson, hur kan du klara protokollen då?

        Så ha vi en av den kniviga sorten,
        som lägger banan som han vill.
        God såsom guld, men han gör bort en;
        eftertanken slappnar, man bjuder inte till
        Vi gjorde du detta, Orions fader?

        Bland kurvor och parabler trivs våran Härlin,
        jonglerar vårdslöst med x, y, z;
        en annan gapar av bara hin,
        precis som det vore något att äta.

        Rudestad är bäst av tiggarmunkar,
        tack vare honom få vi ?na bunkar.

        Wancke vankar i tankar tvärs och härs,
        han tänker på tärnor, sjö och land;
        de svärtas ska, två streck akter om tvärs;
        teori och praktik ska gå hand i hand.

        Åt Josef Ström ett rökoffer ges;
        på Hamburgern han ganska ofta ses.

        Thunström kryssar runt pantonen,
        han vill ha dit ?er, det hör man på tonen.
        Kock gör livet surt för Bergmans Enka,
        sådant tar sin tid, det kan man tänka.

        Eriksson gör les honneurs pa Börsen,
        men i höga rådet mera sällan hörs’en.

        Persson liten är till kroppen,
        men en större ?intis har han uppå knoppen.

        Och poeten
        är en fet en.

        Höstermzn-Björkgren ränner på stöddiga blan.
        »Annonsera i Navis!» han ropar runt stan.

        Åkesson är hemma och kokar dricka.
        En tjugofemma kunde han väl skicka.

        Tack go’ vänner, tack allesamman,
        vi träffas snart i fröjd och gamman!
         

I nämnda nummer av Navis hade även kommendörkapten Albrekt Ellsén, sjö­kapten Arn­old Schum­burg, civil­ingen­jör Axel Härlin m.?. bi­dragit med åter­blickar på säll­skapets tillvaro och sträv­anden.
Femtonårsfesten ?rades på Gillet den 13 november av betyd­ligt över 200 del­tag­are, där­ibland prins Carl Berna­dotte med prin­sessa. Vad som till­drog sig under aftonen skildras så­lunda i Navis:
Höjdpunkten på själva sammanträdet var nog utdelningen av heders­leda­mots­diplom. Det var ju också en be­märk­else­dag i säll­skapets till­varo, då dess förste heders­leda­mot mot­tog sitt diplom. Man måste in­stäm­ma i ord­för­andens glädje, att prinsen även på det­ta sätt velat visa sitt in­tres­se för vår hobby, sed­an han för­ut genom­gått säll­skapets kompe­tens­kurser.
Vad sedan ordföranden yttrade till de övriga, »vanliga» heders­leda­möt­erna, inne­bar inte heller några över­drifter. Bank­direk­tör Axels­sons oför­trutna och osjälv­iska in­sats för att stad­ga säll­skapets eko­nomi ?ck sin väl­för­tjänta eloge. Gustaf Sjö­berg och Oscar F. Nilson avtack­ades för att de under många år på många­handa sätt varit säll­skapet till hjälp i all enkel­het och tyst­het; de ha givit oss yngre ett synner­ligen gott exempel.
Vi övergingo så till diplom­utdel­ningen till skepparna. Det må vara hänt, att den er­inrar om en skol­av­slut­ning, men det är den ju ock­så i verk­lig­heten, och det måste er­kännas, att det är ganska trev­ligt att dessa, som under­kasta sig be­sväret att genom­lida ett par kurser, också få en upp­muntr­ande app­låd, låt vara att den för tids­bespar­ingens skull nu ibland måste tagas »uni­sont».
Så kom prisutdelningen. Somliga fingo silverpokaler att dricka ur, andra fingo kaffe­kopp­ar. Men både den utdel­ande prin­sessan och pris­tag­arna sågo lika glada ut för det. Vi ha också för­nummit, att samt­liga pris­tagare voro mycket nöjda.
Nu kom ingenjör Wancke med sin redogörelse för vad sig under somm­aren in­om säll­skapet till­dragit. Där funnos i hans re­ferat både trev­liga och otrev­liga bilder. Men man hade ingen större svårig­het att svälja bada sorterna.
Vid festen ?ngo inte mindre än 19 utomskärsskeppare och 37 inom­skärs­skepp­are mot­taga sina under året för­värv­ade diplom.
Decembersammanträdet den 10 blev ingen sedvanlig Luciafest, men kväll­en ägn­ades än­då åt vissa ljus­feno­men, i det an ingen­jör Hilmer Spiegel­berg — en av den store upp­?nn­aren dr Gustaf Daléns när­maste män — talade om auto­mat­isk fyr­belys­ning. Ödet ville, att dr Dalén dagen för­ut gått bort och att det var pre­cis 25 år sedan han mot­tog nobel­priset. Ord­för­anden utform­ade sin avtack­ning av före­drags­håll­aren till ett kort minnes­tal över den bort­gångne.
Sällskapet räknade vid årsskiftet 1937–38 526 med­lemmar, varav 55 voro utom­skärs­skepp­are och 286 inom­skärs­skepp­are. I säll­skapets far­tygs­rulla voro sam­tidigt 3o6 motor­båtar och 39 segel­båtar inregi­strer­ade. Dess­utom kunde säll­skapet glädja sig åt en god eko­nom­isk ställ­ning — ett resultat av den om­sorg, med vilken styr­elsen och fram­för allt kassa­för­valt­aren om­händer­haft säll­skapets medel, men även av den offer­vilja, som många av med­lemm­arna visat.

Ny poesi, nya fartygslanternor, nya Navisholmar

År 1938 gjorde särskilt ingenjör Nils Wancke, skeppare på Tyche, beaktans­värda in­satser i säll­skapets verk­sam­het. Vid feb­ruari­samman­trädet, som var kombi­nerat med en knop- och splits­afton, höll han före­drag om tåg­virke och dess använd­ning, och i Navis skrev han inte bara sak­kunniga artik­lar, där han all­tid hade något an säga på ett trev­ligt sätt, utan även följ­ande känslo­samma poem:

        MIN ÄLSKADE …

        Henne jag tillber,
        hon är mitt hjärtas längtan.
        Var gång jag smeker henne med blicken,
        brinner blodet i mina ådror.

        Hennes storlek är den rätta,
        hon är värdig som en drottning,
        hennes uppförande står över all kritik,
        hon varken röker eller dricker.

        Hon är gudomligt formad,
        hon är persikolen att snudda vid,
        hon bereder mig en glädje,
        vars pris intet betyder.

        Jag sover hos henne
        bättre än hos Olympens gudinnor,
        hennes mjuka, smidiga rörelser
        locka mig med en mystisk kraft.

        Min hand har smekande följt
        varje berusande linje,
        varje fulländad kurva;
        dock, hennes fel äro få
        och rakt intet att tala om.

        Det bästa är: hon svarar aldrig,
        varken näbbigt eller fräckt,
        och har hon uppfört sig illa,
        gråter hon ej, om jag smäller hennes
                                 välformade bak.

        Ett liv utan henne, den enda,
        är för mig fullkomligt otänkbart,
        hon är den bästa av dem alla,
        den bästa BÅTEN i havet.
         

Men även andra (?) skalder tolkade i Navis sin längtan efter sommaren och livet till sjöss:

SYNER

Skrikande måsars vinande ?ykt,
brytande vågkammar på öde vatten,
grått som de låga, jagande molnen.
Yrande skum över slipade hällar,
bitande nordan farande fram
över fjärdarnas vidder.
Så möter mig vintern, där
sommar?äktarna milda jag njutit,
fyllt sinnen och håg med minnen och syner,
glada, goda och ljusa.         N.

DRÖMMAR

Mången längtar till löftenas land,
där allt är solsken och gott,
men mig synes mer lockande
skärgårdens fjärdar och sund,
glittrande vatten,
strödda med kobbar och skär,
för mitt drömskepp att segla,
långt bortom tid och rum,
och ändå aldrig komma till slutet.          W.
 

Uppmuntrad av det intresse för sång och musik, som för­spor­des inom säll­skapet, skänkte Abbe 100 sång­böcker och diriger­ade sedan all­sång så att taket i Ham­burger Börs höll på att lyfta sig.
Vid aprilsammanträdet, som ägde rum på Odéonteatern, höll en av säll­skapets med­lem­mar, dr Carl West­man, före­drag om ett slags nya far­tygs­lanter­nor, som han upp­funnit och som voro av­sedda att möj­lig­göra ett bättre bedöm­ande av far­tygs stäv­rikt­ning under mörker, än vad hit­tills bruk­liga lanter­nor med­ge. Prin­cipen för »West­mans sido­ljus­system» — att var­dera sido­lanter­nan består av två rör­form­iga skänk­lar, som bilda en rät vink­lad och lysa från rätt för ut till sex streck akter om tvärs — demon­strer­ades av upp­?nn­aren med hjälp av prov­lanter­nor. Till före­draget hade säll­skapet in­bjudit re­presen­tanter för större sjö­sport­organisa­tioner med säte i Stock­holm, rede­rier, far­tygs­befäls­för­eningar, myndig­heter m.?. Efter­åt följde en liv­lig diskus­sion, var­vid ?er­talet in­bjudna yrkes­män ställ­de sig på den inom sjö­väs­endet sedan gammalt väl­kända stånd­punkten »det är bra som det är». Men en­ligt vad som nu­mera blivit känt, har West­mans sido­ljus­system vunnit större in­tresse utom­lands, sär­skilt bland ?ygets represen­tanter.
Sommarsäsongen började som vanligt med en färd till Skeppar­holmen den 15 maj; 23 båt­ar med 74 personer voro saml­ade, när stan­derten hiss­ades. Pingst­färden den 4—6 juni ställ­des under strål­ande för­sommar­väder till Mälaren, där Strängnäs, Tors­hälla och Tidö slott samt Fager­udd och Mälar-Utö besök­tes och en distans om 125 nm av­verk­ades, På Tidö var slotts­herren själv, då­var­ande löjt­nant Herbert von Schinkel, en gäst­fri cice­ron. Mer även­tyr­lig blev mid­sommar­fär­den den 23—25 juni, som kan vara värd följ­ande mera ut­för­liga skildr­ing, åter­given efter Navis:
Regnrusk och solsken, påfrestande sjöhävning och lugna hamnar, have­rier och friskt humör — det var några av ingredien­serna i Naviga­tions­säll­skapets mid­sommar­färd, som i övrigt fylldes av diverse minnes­rika upp­lev­elser.
Vädret verkade redan på midsommaraftonens morgon tämligen hot­fullt, vad­an det sky­fall, som på efter­mid­dagen dränk­te de del­tag­ande far­tygen, när de var för sig togo sig upp för Furu­sunds­leden, när­mast kom som en befri­else. Så småning­om saml­ades man i Spillers­boda och häls­ade var­andra väl­komna. Sär­skilt häls­ades allas vår motor­båts­ledare Ivar En­ström, som efter sina långa sjuk­doms­månader mot för­modan vis­ade sig redo att om­bord på sin Orion över­ta be­fälet över eska­dern.
I land fanns just inget annat att göra än att på avstånd betrakta det liv­ligt på­gå­ende mid­sommar­?randet, vad­an man efter hand åter gick om­bord för att gen­om någor­lunda tidig koj­ning be­reda sig på komm­ande stra­patser. Ha-Li-Wa gjorde dock en natt­lig lust­tur, som slut­ade med att en för­töj­nings­lina kom i pro­pel­lern, ingen vet riktigt hur (så­dant vet man näst­an aldrig), och dagen där­på måste av­lägs­nas med hamm­are och stäm­järn, sedan båten i en hast blivit upp­dragen på en när­be­lägen slip. Med någon för­sen­ing av­gick eska­dern där­efter ost­vart.
Efter lunch vid Granhamn styrdes under vackert väder strax ost om Tjockö och Giss­lingö ut mot Vatt­ung­arna, där av­sikten var att göra strand­hugg för att se på ut­sikten. Men en från nord­ost in­vältr­ande kraft­ig havs­dyning vis­ade sig snart bli en smula för otrev­lig, kursen la­des om, och dagens etapp slutade i den lugna natt­hamn, som ?nnes på väst­sidan av Giss­lingö.
Dagen därpå, lördagen den 25, blev händelserik. Vägen togs ost om Fejan, och ute på Rank­arö­fjärden sattes kursen mot Norr­pada skär­gård. Här­ifrån var det inte långt till Röd­löga stor­skär. När östra udden rundats, ?ck man sikte på en hög ?agg­stång, där både national- och navis­?agg­orna vaj­ade. De sänk­tes till häls­ning, och några minuter senare låg eska­dern för­töjd inne i den utom­ordent­liga natur­liga hamn­bas­sängen innan­för Hand­skär, där navis­brodern Anton Håkans­son har sitt något ens­liga men högst exklu­sivt tus­kulum. I land blevo besätt­ning­arna mot­tagna med all den gäst­frihet, som med hän­syn till om­ständlig­heterna kunde åstad­kommas. En del per­soner begåvo sig över till Stor­skäret och njöto från dess topp, som med sina 50 meter över havs­ytan är den högsta punkten i Stock­holms norra skär­gård, den för­näm­liga ut­sikten. Syd­västen gjor­de sig emeller­tid allt­mer på­mind, och av­färden kunde ej upp­skjutas. Kursen sattes att börja med väst­vart mot. Röd­löga. Strax innan man kom så långt, passer­ades en brän­ning på mycket nära håll, vilket hade till följd att tre far­tyg, Antares, Bolli och Vinco, ?ngo botten­känn­ing. Bolli blev t.o.m. stå­ende på grundet med akter­skeppet i avse­värt höjd­läge men klar­ade sig där­ifrån utan skade­gör­else. Däre­mot ?ngo de båda övriga pro­pell­rarna till­stuk­ade. Vid kanal­en genom Röd­löga fort­satte Antares och Bolli på egen hand väst­vart.
Den fortsatta eskaderfärden syd om Svartlöga och in mot Husarö blev en gan­ska grop­ig hi­storia, och tåla­modet pröv­ades gen­om att låg marsch­fart måste hållas med hän­syn till den haverer­ade Vinco. Efter tre timmars känn­bar sjö­gång drog man en lätt­nadens suck inne i Husarö­leden, där man fann en ut­märkt natt­hamn vid Finn­hamn. Den lilla Vinco blev av råd­iga besätt­nings­män upp­halad med akter­skepp­et på en berg­häll, så att det blev möj­ligt an medelst före­?nt­liga till­hyggen få dess pro­peller i mera sjö­värdigt skick.
Den gråtunga söndagsmorgonen bjöd på regn. Efter att ha passerat det trev­liga sundet mel­lan Jölpen och Kal­gårdsö an­lände eska­dern till Nol­vik på Norra Ljusterö. Här åter­knöts kon­takten med civi­lisa­tionen på ett mycket an­ge­nämt sätt i form av klubb­mäst­are Daniel­son, vars vid bryggan för­töjda Abbe för­rådde, var han hade sitt sommar­till­håll. På stå­ende fot in­bjöd han nu samt­liga färd­del­tag­are att efter lunch om­bord samlas under hans tak för att inta för­frisk­ningar. De far­tyg, som skulle in mot Stock­holm, ?ngo sedan Abbe som lots gen­om de grund­upp­fyllda vatt­nen norr om Edö, och där­efter var det inte långt hem.
Nästa eskaderfärd utgick den 10 juli från Skepparholmen, och vägen togs ost om Fjäl­lång till Huvud­skär. Här mötte tät tjocka från havet, men eskader­chefen Enström lyck­ades ändå utan miss­öden ?nna vägen in gen­om Järn­holms­sund, förlit­ande sig på kom­passen och sin lokal­känne­dom. Även Mys­ingen vis­ade sig vara ett »mjölk­hav», men man kund: ändå se de hög­sta land­kon­turerna, var­för åter­stoden av färden in till Dalarö inte längre bjöd några svårig­heter. Vid kräft­skivan på Skeppar­holmen lör­dagen den 13 augusti kun­gjorde ord­för­anden, att styr­elsen um­gicks med planer att för­värva en ny till­?ykts­ort i Stock­holms skär­gård, näm­ligen holm­arna Lill­örarna vid Karklö­faret. Det var när­mast ingen­jör Wancke, som »upp­täckt» dessa vackra och väl­beläg­na holmar. På sön­dagen impro­viser­ades en eskader­färd dit, och inspek­tionen på ort och ställe ut­föll till en­hällig belåten­het, något som bi­drog till att be­slut om in­köp snabbt mogn­ade. Vid extra samman­träde den 16 septem­ber be­slöto säll­skapets när­var­ande med­lemmar en­hälligt, att Lill­örarna skulle för­värvas, och köpe­kon­traktet under­skrevs några dagar sen­are. Lill­örarna ha i denna skrift ägnats ett sär­skilt kapitel.
Årets precisionstävling ägde rum den 4 september med start och mål vid klubb­holmen Värkan invid Galt­holms­leden, vilken ställts till för­fog­ande av Årsta­vikens Segel­säll­skap. »Ty­värr» blev tävl­ingen på grund av det lugna och vackra september­vädret mindre svår, än vad led­ningen hade räknat med.

Årsfest med förtjänstmedalj och andra utmärkelser

Vid årsfesten 1938, sam ägde rum den 12 november på Gillet under närvaro av inemot 200 personer, utdelades sällskapets nyinstiftade förtjänstmedalj i guld för första gången. Den tillföll vice eskaderchefen tör motorbåtseskadern Ivar Enström på grund av dennes mångåriga insatser vid planering och ledning av sällskapets precisionstävlingar. Ordföranden framhöll bl.a., att medaljören färdats mer än 1 000 nm med sin motorbåt för att rekognoscera lämpliga vägar för sällskapets tävlingar och eskaderfärder. Efter sedvanlig utdelning av skeppardiplom och tävlingspriser följde supén, och denna följdes i sin tur av ett uppfriskande spektakel av ingenjörerna Wancke och Harald Björkgren samt direktör Gunnar Pettersson. Härom stod bl.a. följande att läsa i nästa nummer av Navis:

Just som Stockholms stads hamnkapten, Agne Fris, vilken för kvällen var en av sällskapets gäster, skulle tacka för maten, uppenbarade sig en budbärare, som till ordföranden överlämnade en omfångsrik försändelse i rullform. Efter upprullning befanns denna innehålla en kungörelse från HM Neptun, enligt vilken denne härskare över Kanholmsfjärden m.?. farvatten funnit gott avlägga ett inspektionsbesök hos det församlade sällskapet. Det visade sig inom kort, att detta budskap inte var något skämt, ty efter en stund intågade bemälda majestät, åtföljt av hovpoet samt av ’onom H’Österman, och tog plats på den till lokalen hörande scenen. Härifrån vankades både ros och ris i anledning av de bravader, som sällskapets medlemmar gjort sig skyldiga till under sommarens lopp, bl.a. genom att till havsinnevånarnas förargelse förse diverse grynnor med illasmakande skepps­botten­färg. Dock lät majestätet till sist nådens sol lysa över sällskapet, vars strävanden han ej utan välbehag iakttagit, och till yttermera visso utdelade han ett antal nådevedermälen, att hängas om halsen i vitt-grönt band, till därav särskilt förtjänta sjöfarare, medan H’Österman och hovpoeten föredrogo protokollsutdrag och versi?erade kommentarer.

Enär det jämväl hade kommit till HM Neptuns kännedom, att Navigationssällskapet till befrämjande av sitt ändamål nyligen hade förvärvat ett par nya holmar i Stockholms skärgård, och alldenstund denna åtgärd vunnit majestätets gillande, så överlämnades slutligen till sällskapets ordförande en ärevördig ankarlanterna, avsedd att i en framtid lysa de sjöfarande till mötes från klubbhuset på Lillörarna.

Sedan majestätet med vidhängande hov uttågat och de närvarande avsjungit en för denna kväll hopdiktad »Sång vid Neptuns uttåg 12.11.1938», vidtog allmän dans.

H’Östermans vältaliga motiveringar till de vid årsfesten utdelade nådevedermälena med tillhörande rytmiskt ackompanjemang av hovpoeten refererades sålunda i Navis:

Abbe Danielson, en alldeles särskild skollärare, för han begriper själv, att han inget begriper, å han börjar skolan hos Navis igen», ?ck en griffeltavla:

Abbe, Abbe liten,
stora kursen är så svår,
därför här en hjälp du får,
när i examen upp du går,
ty om du skriver med en griffel,
det är så lätt an ändra skriffel.
 

Gösta Edman begåvades med en medicinlåda för att där samla »sina epokgörande punschrecept och andra sjöapoteksforskningar i och för publicering i Navis»:

Minns, professor, jag dig icke mer vill skåda,
om ej receptfylld du uppvisar denna låda.

Fritjof Ekman erhöll en flaska »Eau de Løiten»:

Fritjof vattnar gärna håren
med allra sista brännvinståren;
hans skönhet stegrats har med åren
på grund av denna goda sed,
så ypperlig att hålla månen borta med.
Här får du några extra droppar
i en liten söt putäll,
som vi för håret ditt
ha hämtat ifrån Norges fjäll.
 

Ivar Ekström har »blivit bofast vid Mälaren men har ett oemotståndligt begär till Ers Maj:ts besittningar på rätt sida om Norrström. Emellertid hinner han på grund av sin farkosts trygga gång aldrig genom Hammarbyslussen» men ?ck nu ett utombordsmotorprospekt till hjälp:

Mors lille Ivar han äter Pix,
gasar i botten, men det är dock nix,
»Trygg» hans att få
att fartrekord slå;
lyd vad här skrivs, så ska det nog gå!
 

Albrekt Ellsén blev ihågkommen med en dragg, hänsyftande på en episod vid Huvudskär. »Sjöcharmör utan fruktan och tadel, världens bäste ordförande och damernas riddare, är han dessutom en framstående sportsman, speciellt i utövandet av den svara konsten att dragga upp bottenfynd.»

Rak och spänstig som sig passar
mäktig chef för Navis’ bassar,
kvistig fråga klarar lika lätt
som i dansen Navissyster nätt;
leder Navis’ härnadståg
uppå havets salta våg,
är från sitt museum van
ta det grundligt hela dan.
Kära Albrekt, nu vi be:
lämna grunkorna i fre’,
minns, att botten ofta full
är av sko och av kastrull,
som fastna kan på någon tagg,
exempelvis på denna dragg.
 

Ivar Enström hade fått motorstopp på Jungfrufjärden, »och som den sanne sjöman han är sökt tröst och hjälp hos ankaret men misslyckats på grund av bottnens avlägsna läge»; han ?ck nu en mässingskedja av inomhustyp:

Ivar kan ej botten ?nna, säger H’Östermans rapport;
om du med var kedja skarvar, blir ej kättingen för kort.
 

Gustav Eriksson »är sällskapets mest solbrände gentleman men har i naturtillstånd en smal vit rand om magen, som påminner om simbyxor och stör det i övrigt icke oävna helhetsintrycket»; han tilldelades därför en burk brun målarfärg:

Klagat har en strömmingsfröken:
vid magens rundning just i kröken
hon, sett, att Gustav ej höll färgen,
när han hoppa’ ifrån skärgårdsbergen
uti plurret att där crawla;
men sånt kan hjälpas med att måla,
och därför nu vi ha i sinnet
att skänka dig en färg till skinnet.
 

Carl Gullin, som »i sommar förövat grov skadegörelse på en av Ers Maj:ts grynnor vid Rödlöga och icke endast bemålat densamma utan även sökt förvandla den till makadam», ?ck en stenbumling för att dymedelst nedbringa farten:

Gullins »Antares» Penta-Hesselmannar
med våldsam fart, tills dess hon stannar,
då hans propeller får en smocka,
så att den minner om en rocka.
För att du inte mer skall färdas med sån fa’t
du får till barlast här ett stycke röd fältspat.
 

Axel Härlin, »slängd i att känna hällristningar och att hitta den felande länken i tävlingsmatematiskt vetenskapliga utläggningar», hade ett förstoringsglas att hämta:

Tävlingsreglementsprofessor, kännare av ristningar i våra skärgårdsknallar,
tag vårt glas, det hjälper dig, då ögats kraft ej längre ensam pallar.
 

Robert Jeansson »borde tillhållas an för framtiden göra sina propellrar av ett mera elastiskt material, då fara eljest föreligger, att de mera populära grunden bli utnötta»; som modell ?ck han en gummipropeller:

Minns, att stenar ?nns för många
på fjärdar och i sunden trånga,
alla vänta på nå’n ?n?n båt,
där skepparn kanske gör en faute.
Betänk därför, att snurra mjuk
borde uti båtar vara bruk;
se så lätt få form på bladen
precis som du vill ha den,
kort och bred, lång och smal,
?npolerad, glatt och hal.
 

Axel Larsson ?ck en »?sksätraknop» för mätande av Vincobnarnas fart, »för längre blir dom, å bredare blir dom, å ?era blir dom, och ändå går dom allt fortare och fartare»:

Hemligheten med blekblå Vinco,
billig i drift som torparns sinko,
snabb som susande vinden
i aprikostamarinden,
är icke enbart Lasse & Söner,
ej heller Hesselmans slit och böner,
nej, farten mäts i väldig hop
av extra prima Fisksätraknop!
 

Torild Larsson, »mästertävlare, stornavigatör och skärgårdskrumelurutläggare vid hajtävlingar», ?ck en propeller av papp till minne av ett missöde i somras:

Här och var i sunden
lura slemma grunden,
där plötsligt höres pang,
och vid porslinets klang
hastigt vattnet tagit slut.
Från skepparn höres tjut:
Aj, för fan, nu plurra
min axel och min snurra.
Men betänk — om ingen bomma’,
varven bleve tomma!
 

Einar Lenning, som haft en smula besvär med att hålla skutan läns:

Det passar ej att låta solen genom nåten skina,
till bot du får en stycke ?n?n plastelina.
Holger Lundberg ?ck 2 st. vattenledningskranar, enär »en undersökning på ’Tusse’ har visat, att där ännu ?nns litet plats kvar under tredje durken akterifrån på styrbordssidan»:
Din »Tusse» full av kranar är, o Lundberg H.,
men alltid ?nns väl plats för dessa två;
exempelvis du spikar dem uti din reling fast,
så kranbalksvis om styr- och babord pejla kan din gast.
Oscar F. Nilson, vars propeller inte alltid velat sitta kvar;
För an inga ?er propellrar du skall ge at havets toskar
vi dig skänka denna saxsprint, vördnadsvärde Oscar.
Josef Ström hade vid höstuppläggningen »från en som det påstås ganska välvuxen barnsköterska lånat en femårig behjulad arbetskraft och med dennas hjälp anordnat en av diverse båtutrustning bestående grynna i Baggensfjärden»; han ?ck nu en håv:
Jockes ?yttningshjälp var nog en smula ung till åren,
men med denna håv du får nog upp en del till våren.
Från denna märkliga årsfest må slutligen antecknas, att även Navis’ damer ?ngo sin rimmade hyllning, tack vare ett behjärtat och kraftigt ingripande från herr hovpoetens sida, varefter även Neptun själv deltog i rimleken, som avslutades med samfälld sång. I slutet av november gjordes ett studiebesök i Sjöhistoriska museet. Sällskapets ordförande var själv ciceron, eftersom han där hade sin dagliga gärning i egenskap av föreståndare för örlogsavdelningen. Till december­samman­trädet hade styrelsen förelagt sällskapet ett förslag till fullständigt reviderade stadgar, och detta antogs slutgiltigt vid januari­samman­trädet 1939. En nyhet i stadgarna var, att årsavgiften för person, tillhörande familj med gemensamt hushåll, inom vilken någon betalade full årsavgift eller var ständig medlem, skulle vara endast fem kronor. I samband med stadgeändringarna justerades även reglementena.

Den sista förkrigssommaren

Våren kom tidigt år 1939 varför en utfärd till Lillörarna anordn­ades redan den 12 mars med­elst ång­slup. Del­tag­arna kunde här­vid över­tyga sig om att arbet­ena på holm­arna gjort goda fram­steg under vint­ern, och några glada skepp­are under­sökte t.o.m. den nya brygg­ans botten­för­håll­anden, medan de sökte svalka i bölj­orna.
Vid årssammanträdet i mars lämnade civilingenjör Holger A. Lund­berg sin post som vice ord­för­ande och blev på sam­ma gång den andre mot­tag­aren av säll­skapets för­tjänst­medalj i guld på grund av sitt mång­åriga ar­bete till säll­skap­ets from­ma, sär­skilt inom under­vis­nings­väs­endet. Till ny vice ord­för­ande val­des ingen­jör Nils Wancke. Denne gav vid april­samman­trädet en upp­takt till den stund­ande segla­tion­en i form av ett sjö­kåseri, åt­följt av många vackra ljus­bilder i natur­liga färger. Det var även han som tal­ade vid ?agg­stången på Skeppar­holmen, när årets segla­tion in­vig­des den 14 maj, var­vid han ut­tryck­te för­hopp­ning­en om en ljus och lyck­lig som­mar. 24 motor­båtar med 91 per­soner hade kommit till­städes. Mången anade dock vid detta till­fälle, an mörka skugg­or inte voro långt borta.
Pingstfärden den 27—29 maj, som gick till Landsort och väst­sidan av Söder­törn, rön­te på grund av ogynn­samt väder ganska liten till­slut­ning. Av sam­ma or­sak in­ställ­des den planer­ade mid­sommar­färden; de få båtar, som saml­ats vid Skeppar­holmen, gingo sina egna vägar. En ljus­punkt i det ostad­iga för­sommar­vädret blev dock den fest­liga invig­ningen av Lill­örarna den 4 juni; här­om be­rättas på annat ställe. Den 16 juli gjor­des en eskader­färd från Lill­örarna till far­vatt­nen kring Möja och Husarö. Bland de del­tag­ande båt­arna märk­tes en akter­snurra med tre ny­examiner­ade kvinn­liga inom­skärs­skeppare, som dock snart måste vända stäven hemåt på grund av motor­krångel.
Med anledning av kommendörkapten Ellséns 55-årsdag den 29 juli in­för­des i Navis följ­ande he­xa­meter, hop­skriven av den förut om­talade hov­poeten:

Navis nu länsar med klutarna fyllda av medgångspassaden,
kursen den hålles så stadig, ombord är det ordning och reda.
Chefen på bryggan, som själva vi valt, som de vikingar gjorde,
leder vår färd på ett sätt som av alla beundras och äras.
Skolad i yppersta skolan för sjömän, vår kungliga ?otta,
vida han farit på haven och lärt både lyda och styra;
konsten att umgås med folk, såväl höga som låga, han äger.
Utom- och inomskärsskeppare, ävensom seglare, lär han,
hur man skall föra ett fartyg på böljan den farliga, blåa;
måndagar, tisdagar, torsdagar ägnar han pedagogiken,
fredagen måste han vika sen för vara talrika möten.
Vintersäsongen blott ger honom fria två kvällar i veckan,
likväl han alltid, när samman vi komma, är ständigt densamme:
gäller det leda förhandlingar, föredragshållare tacka,
högtidstal hålla och damer charmera, då ?nns ej hans like.
Se honom handskas med sjökort, linjal, transportör och kompassen
tjusar dock mest utav allt våra sjömanshjärtan och -sinnen.
 

Mörker, ljus och färg

Den vackra eftersommaren fördystrades av krigiska orosmoln — det an­dra världs­kriget stod för dörr­en. Myndig­het­erna upp­man­ade till spar­sam­het med ben­sin och andra motor­driv­medel, och mån­dagen den 28 augu­sti ut­färd­ades plöts­ligt kör­för­bud för motor­fordon och motor­båtar. Segla­tionen ?ck ett brått slut, och bl.a. in­ställ­des Naviga­tions­säll­skapets till den 10 septem­ber planer­ade preci­sions­tävl­ing. I stället blevo skär­gård­arna ett verk­sam­hets­fält för alle­handa mili­tära be­red­skaps­åt­gärder. Åt­skilliga av säll­skapets med­lemmar inkall­ades redan i början av septem­ber till för­svars­bered­skapen, och som­liga av dem, där­ibland ord­för­anden, tjänst­gjorde under ?era krigs­år vid ?ottan eller vid sjö­värns­kåren, som Sve­riges fri­vill­iga motor­båts­kår kall­ades från höst­en 1941. Även en hel del av de i säll­skapet inregi­strer­ade motor­båt­arna ut­togos för tjänst­gör­ing i sjö­värnet. Vid års­festen 1939, den 25 novem­ber, saml­ades trots allt om­kring 175 med­lem­mar och gäster i allra bästa navis­stämning till en åter­blick på gångna dagar till sjöss. Efter sed­van­lig diplom­utdel­ning till ej min­dre än 42 ny­blivna utom- och inom­skärs­skepp­are fram­för­de den väl­kände foto­gra?ske färg­konst­nären civi­lingen­jör Gustaf W:son Cron­quist »Stock­holms skär­gård i färg», var­vid hans många vackra skiopti­kon­bilder fram­kall­ade ett ständigt brus av hän­för­else; I sina åtfölj­ande kommen­tarer av­slöj­ade han sig ock­så som er­faren sjö­man, lärd natur­älsk­are och talang­full kåsör, var­för t.o.m. ord­för­anden måste leta efter orden, när han ut­tryckte den all­männa tack­sam­heten. Under supén fram­sade tand­läkare Gustav Rosen­berg på sin öst­skånska hem­bygds tungo­mål följ­ande kväde om sjö­livet under säll­skapets standert, där­vid haranger­ande en del mera be­märkta skepp­are och far­koster:

        Vi längta och trängta vintern lång,
        att havet skall sjunga sin frihetssång,
        revoltera och kasta sin isiga skrud
        vid en solstråles värmande bud.
         
        Vi längta att fara från vindfri göl
        utåt havet på stampande, stålskodd köl.
        Där ljusnar vår håg vid vindarnas svep
        vid doften från tjära, olja och rep.
         
        Vi vilja gripa med starka tåg
        och kämpa och älska med rasande håg.
        Och havsfrun, som svävar på vågens topp,
        oss bjuder sitt trots och sin glittrande kropp.
         
        Vi runda Öja, när brottsjön yr
        och vinka till väktarn vid Landsorts fyr.
        Vårt sinne blir mörkt med havets sång
        kring den stela, dystra och kala Fifång.
         
        Men leder Orion till Huvudskär
        är vi lugna för sjörån och nymfer där.
        Kring ratten en näve griper sa fast,
        och Orion har själva havsfrun till gast.
         
        Här glider Tyche med en riktig karl
        bak ratten, och verklig pondus han har.
        Hans ord väga mycket, hans handlingar mer.
        Mest väger han själv, som ni alla ser.
         
        När Bolli ej hänger på klabbar och säv,
        spruta skämt och satir kring dess vita stäv,
        och smekt blir Fridolins svarvade ratt
        av Fridolins båtfru och Fridolins katt.
         
        Här stävar Minandra mot fjärran mål.
        Mjuka hjärtan men nerver av stål
        har dess besättning, och över dess rigg
        en amorin svävar mörkögd och pigg.
         
        Vi hamna hos Abbe en underbar kväll
        och dricka en grogg i hans lugna tjäll
        med palett och tavlor från stränder och skär
        och ett leende, som eget för Abbe är.
         
        I Stensvik får Anders’ »oro» ro
        i ett hemtrevligt litet sommarbo.
        På Prackholmen Arne med blomma och viv
        i ett dockskåp leva sitt sommarliv.
         
        Och många av oss gå i var sin båt
        och söka vår hamn och fara vår stråt.
        Hell vikingalynne! Hell vikingafärd
        i vår skärgårds sagolikt vackra värld!
         
        Vi fara över fjärdarnas böljande svall,
        när skummet som levande bergkristall
        sprutar högt mot vakande stäv.
        Det mäktiga suset i skog och säv,
        en orkester, som spelar mot stjärnhimmeln blå
        med toner, som djupt in i själen nå,
        som börja med viskning och svinga sig opp
        till en mäktig fanfar i en böljas topp,
        är musik för vart hjärtas förbund
        med havet en gryningsstund.
         

Vid decembersammanträdet visades två under sommaren upp­tagna färg­?lmer, »Från Valde­mars­viken till Valde­mars­vik», som civil­ingen­jör Alvar Lenn­ing upp­tagit under en motor­båts­färd, och »I sus och Sinka­dus», där civil­ingen­jör Harry Ny­ström gav några glimtar från den seger­rika sexan Sinka­dus’ kapp­seglings­även­tyr. Vid­are berätt­ade Ivar Enström om en strapats­rik havs­färd, som före­tagits med motor­båt­arna Orion och Antares under augusti till Gotska Sand­ön, Got­land och Öland; Färden har han även skildrat i Navis’ decem­ber­num­mer 1943 samt ja­nu­ari- och febru­ari­numren 1945. Från år 1939 må slut­ligen anteck­nas, att Loxodrom­klubben — en in­formell samman­slut­ning av Naviga­tions­säll­skapets utom­skärs­skepp­are — hade samman­komst den 30 novem­ber på Grand Hotel Royal, där de lärda naviga­törerna till­bragte en ange­näm kamrat­afton till­samman med sin värder­ade lärare, kommen­dör­kapten Ellsén.

Sjöfartsrestriktioner, ?agga och förtjänstmärken

Trots det pågående världskriget ställde myndigheterna i utsikt, att alla motor­båtar skulle er­hålla en viss till­del­ning av ?yt­ande brän­sle, högst 400 liter, för segla­tionen 1940. Mång­en rust­ade där­för sin båt som van­ligt, men sedan Sve­riges sjö­fart väster­ut plöts­ligt spärr­ats till följd av den tyska aktion­en mot Dan­mark och Norge den 9 april, måste landets för­råd av ben­sin och bränn­oljor reserv­eras för strängt nöd­vänd­iga ända­mål. De båt­ar, som ändå sattes i sjön, ?ngo inte ens gå för egen maskin med det bränsle, som fanns om­bord, till när­maste för­töj­nings­plats utan måste an­lita bogser­hjälp. Endast gan­ska få­tal­iga motor­båts­ägare, som voro bo­satta i skär­gården eller som måste an­vända motor­båt yrkes­mäss­igt, lyck­ades er­hålla en knapp till­del­ning av brän­sle och smörj­olja. På grund av smörj­olje­bristen för­bjöds även kör­ning med gen­gas utan sär­skilt till­stånd. Mång­en motor­båts­ägare tor­de dock nu skatta sig lyck­lig, att han på så sätt und­gick frest­elsen att install­era en dyr­bar »tjär­kokare» på sin båt med där­av följ­ande skade­gör­else på maskin och inred­ning.

Våren 1940 tillkommo ytterligare sjöfartsrestriktioner, som drabb­ade även segel­båt­arna, gen­om att den s.k. sjö­farts­kon­trollen in­fördes till för­hindr­ande av att skär­gård­ens mili­tära hem­lig­heter utspej­ades. varje båt, som färd­ades i Stock­holms skär­gård, måste vara för­sedd med ett »passer­kort», som inte all­tid var så lätt att ut­verka, och hade i övrigt att rätta sig efter en mängd rigo­rösa bestämm­elser; bl.a. var det för­bjudet att an­vända foto­gra?­appa­rater, kik­are, mät­nings­instru­ment och radio­appa­rater om­bord. Ofta nog blev man prejad av kon­troll­båtar, som sär­skilt över­vak­ade, att inga ut­länd­ska med­borg­are med­fördes. Segl­ing i skär­gården blev där­för inte något odelat nöje under krigs­åren. Längt­an ut till skär­gården var emeller­tid obe­tving­lig hos många av säll­skapets med­lem­mar, och där­för anordna­des under somm­aren 1940 ut­?ykter till både Lill­örarna och Skeppar­holmen. Färden till Lill­örarna före­togs den 9 juni med ång­far­tyget Vax­holm I, och på Skeppar­holmen saml­ades man mid­sommar­afton efter att ha tagit sig fram land­vägen samt med rodd­båt över det smala vatten, som skilj­er holmen från Malma­landet. Den­na mid­sommar­vaka blev så pass upp­lyft­ande, att den inspirer­ade en av del­tag­arna till en längre skildr­ing på vers i Navis. Den 17 aug­usti sam­man­kom­mo några med­lem­mar på Skeppar­holmen för att upp­rätt­hålla dess kräft­skive­tradi­tioner, och den 3 septem­ber gjor­des ett av­skeds­besök där med ång­slup från Salt­sjö­baden.

Vid årets oktobersammanträdet, som trots tiderna samlade närmare 100 med­lem­mar, redo­gjor­de kommen­dör­kapten K. T. Sveno­nius för den fri­vill­iga motor­båts­rör­elsens upp­komst och ut­veck­ling, och i anslut­ning här­till berätt­ade ingen­jör Wancke om spänn­ande situa­tioner, som han upp­levt under den gångna sommar­ens tjänst­gör­ing in­om en motor­båts­?ottilj. Ingen­jör Emil Heil­born vis­ade sed­an två under­bara skär­gårds­?lmer, var­av den ena ut­gjor­de ett repor­tage från en Sand­hamns­regatta. Års­festen på Gillet den 23 novem­ber ?ck endast ett 80-tal del­tag­are. Ord­för­anden erinr­ade i sitt hälsnings­anför­ande om att många med­lem­mar inkall­ats i militär bered­skaps­tjänst, som­liga ute bland de ytt­ersta skären under vansk­liga för­håll­anden. Vid decem­­ber­samman­trädet vis­ades ånyo färg­?lm, denna gång av tand­läkare Ragnar Kihl­stedt, som hän­förde åskåd­arna med skär­gårds- och lapp­lands­scene­rier, och hans kol­lega Gustav Rosen­berg över­rask­ade med en aktu­ell dikt om Nep­tunus och olika med­lem­mar i säll­skapet.

Januarisammanträdet 1941, som på försök förlades till Stock­holms Bygg­nads­för­enings lokaler, prägl­ades av »Minnen i Stock­holms skär­gård under den stora ofred­ens dagar», var­om den kände skär­gårds­entusi­asten docent Erik Jon­son tal­ade; han skildr­ade, hur skär­gård­ens fysio­nomi på­verkats gen­om ryss­arnas härj­ning­ar under de skick­else­digra åren 1718 och 1719. Vid febru­ari­samman­trädet be­slöts att till­dela civil­ingen­jör Axel Härlin säll­skapets tredje för­tjänst­medalj i guld, främst på grund av hans utom­ordent­liga arbete på att skapa »Navis­regeln», en­ligt vilken säll­skapets preci­sions­tävl­ingar anord­nats. Här­efter höll sjö­kapten Sven Eklund, befäl­havare på ång­far­tyget Sand­hamn I, ett intres­sant kåseri om »Yrkes­naviga­tören kontra ama­tören», var­vid han hade åtskill­igt att för­tälja om båt­ama­törernas bete­ende, sett från en skär­gårds­ångares brygg­­däck. Hans avslut­ande för­slag om regi­strering av små­båtar och be­hörig­hets­bevis för båt­för­are möt­tes där­emot av all­män ovilja. Inför den stund­ande somm­aren var det natur­ligt, att man vid mars­samman­trädet disku­ter­ade motor­båts­drift med gen­gas och kar­bid efter sak­kunn­iga an­för­anden av ingen­jör­erna Wancke och Arne Sanner­gren. Hit­hör­ande pro­blem be­handl­ades dess­utom ganska ofta i Navis. April­samman­trädet gestalt­ades till en knop- och splits­afton under led­ning av varvs­före­stånd­are Anton Rosell, som bl.a. lärde bort konsten att splitsa stål­wire. Herr Olle Ryd­mark bi­drog till trev­naden med visor till gitarr.

Båtägarna möttes denna vår av nya bekymmer genom den till­tag­ande knapp­heten på lin­olja, färger, fer­nissor m.m., som be­höv­des till båt­under­hållet; endast mycket knappa till­del­ningar kunde er­hållas efter besvär­liga formali­teter. Mången före­drog att ha sin båt ligg­ande på land äv­en över somm­aren i av­vaktan. på bättre tider, och det disku­ter­ades ofta, om detta inte vore bättre än att sätta båten i sjön varje vår och låta solen göra den gisten ovan vatten­linjen.

Sommarens träffar i skärgården inskränkte sig till att några med­lem­mar gjorde en ång­båts­ut­?ykt till Sand­hamn den 25 maj och att några hän­givna kräft­vänner möt­tes på Skeppar­holmen den 16 augusti.

Den 15 augusti ?yttades sällskapets expedition till Mäster Samuels­gatan 71, 3 tr., där den sedan dess varit för­lagd. Vid oktober­samman­trädet höll ingen­jör Birger Hammar­berg före­drag om el­ek­trisk motor­båts­drift, för­mod­ligen när­mast för att över­tyga en del mindre kunn­iga opti­mister om att det ty­värr var prakt­iskt taget ogör­ligt an er­sätta van­liga marin­motorer med så­dana för el­ström. Ord­för­anden gratu­ler­ades vid detta tillf­älle i anled­ning av att han blivit ut­nämnd till kommen­dör­kapten av 1:a graden. Års­festen den 15 novem­ber, då civil­ingen­jör Axel Härlin mot­tog sin guld­medalj, saml­ade endast 60-talet del­tag­are. Dessa hade dock en ge­myt­lig afton i säll­skap med sjö­kapten Sigurd Stern­vall; denne berätt­ade om sina upp­lev­elser under en mång­årig vist­else som ?od­regler­are i Kina. Dess­för­innan tal­ade chefen för Stock­holms sjö­värns­kår kapten H. Rosen om sjö­värn­ets upp­gifter och in­satser i Sve­riges sjö­för­svar, var­vid han gav sitt er­känn­ande åt de med­lem­mar i säll­skapet, som in­gått i sjö­värnet. Vid decem­ber­samman­trädet gav konst­nären Richard Lind­ström en liv­full skildr­ing av olika även­tyr till sjöss i början av seklet, då han bl.a. tjänst­gjorde som »kung­lig post­seglare» på traden Dalarö — Huvud­skär.

År 1942 inleddes med »Blänkar och blixtar från skär­gården» vid januari­samman­trädet. Då de­mon­strer­ade reklam­konsu­lent Einar Lenning med hjälp av en egen­händ­igt för­färdig­ad elek­trisk modell­fyr alla de fyr­karak­tärer, som före­kom­ma till sjöss, och civil­ingen­jör Gustaf W:son Cron­quist vis­ade en ny serie utom­ordent­liga färg­bilder, med vilka han lät sina åskåd­are vara med om en som­mar­färd till natur­ens under i Stock­holms norra yttre skär­gård. På detta samman­trä­de god­kän­des vissa stadge­ändr­ingar, en­ligt vilka två nya funk­tionär­er, vice sekre­ter­are och vice kassa­för­valtare, skulle in­gå i säll­skapets styr­else. Vid februari­samman­trädet med­verk­ade kom­men­dör August Giron med en höge­ligen intres­sant skildr­ing av lejd­båts­tra?k­en Sverige — Syd­amerika. Mars­samman­trädet bjöd på två intres­santa för­svars­?lmer, »För fred och fram­tid» och »Pansar och is», och på april­samman­trädet tal­ade den kände båt­kon­struk­tören Knud H. Reimers om vad som borde iakt­tagas vid köp av segel­båt — ett ämne, som intres­ser­ade även åt­skill­iga för­ut­var­ande motor­båts­ägare. Klubb­mäst­aren Abbe, skämt­sam som van­ligt, pass­ade på att fylla 60 år den 1 april och hedr­ades bl.a. med följ­ande vers­rader i Navis:

        Vad vore Navis, om icke bland oss vi hade
        vår käre Abbe, den gladaste av de glade?
        När han ej kommer till vara små sammankomster,
        vi sloka som utan vatten törstiga blomster.

        Nu sprids i staden en rykte, att han skall fylla
        de sextio snart, och då vilja vi alla hylla
        den man, som glatt oss ej en, men hundratals gånger
        med kvicka infall, gemyt och högstämda sånger.

        Vi hoppas alla, att ej intresset han mister,
        så att vi länge få se vår käre magister
        på våra. möten, där alltid glädje han sprider,
        som väl behövs i dessa krigiska tider.

        G. P.
         

Den 6 juni bildade ett antal medlemmar en särskild kolonn vid ?r­andet av Sven­ska Flaggans dag på Sta­dion, var­vid ord­för­anden, åt­följd av fabri­kör Artur Kind­ell och ingen­jör Bo: Ljung­qvist, ur konung­ens hand mot­tog den ?agga, som till­delats säll­skapet. Följ­ande dag gjor­des en ut­färd med ång­slup till Skeppar­holmen. I sam­band med stadge­ändring­arna på januari­samman­trädet hade styr­elsen före­slagit instift­ande av ett för­tjänst­märke, som den skulle äga att ut­dela åt med­lemmar, vilka under minst fem år fram­gångs­rikt verkat till säll­skapets bästa eller på annat sätt gjort sig för­tjänta av dess tack­sam­het. Detta tillägg till stadg­arna blev denna gång av­slaget, men vid okto­ber­samman­trädet fram­lades för­slaget på nytt och vann då säll­skapets bifall.

NAVIGATIONSSÄLLSKAPETS FÖRTJÄNSTTECKEN

Förtjänstmedaljen, instiftad 1937, präglas i guld och i silver. Diametern är 31 mm. På fram­sidan ?nns säll­skapets all­männa stan­dert i emalj, om­given av tven­ne lager­kvistar och av säll­skapets namn; på från­sidan ?nns texten »För för­tjänst», om­given av blås­tångs­kvistar och en tross i cirkel. Medal­jen bäres på bröstet i grönt och vitt band. För­tjänst­märket, in­stiftat 1942, har en dia­meter av 22 mm. Det visar ett svart, guld­kantat ank­are i emalj på vit bott­en, om­given uv en grön ring och en för­gylld tross samt ytt­erst en för­gylld kätt­ing.
 

Tjugoårsjubileum och kunglig ?lm

Tjugoårsjubileum och kunglig ?lm
Den 14 november 1942 ?rade Navigationssällskapet sitt 20-års­jubi­leum på Gillet under när­varo av över 100 per­soner, ett rätt stort an­tal med hän­syn till de skick­else­digra tid­erna. I sitt häls­nings­anför­ande fram­höll vice ord­för­anden, ingen­jör Wancke, att säll­skapet trots allt hade hållit sin med­lems­siffra uppe vid om­kring 550 och att det kunde glädja sig åt en god eko­nomi. Han gav också en kort redo­gör­else för säll­skapets sträv­anden under de gångna decen­nierna. Kon­tors­chef Ivar En­ström, fabri­kör Artur Kind­ell och gross­handl­are Oscar F. Nilson över­lämn­ade som gåva till säll­skapet dess all­männa standert i siden, ett mot­stycke till den fana, som säll­skapet mot­tagit av Sven­ska Flagg­ans dag och nu pryd­de fest­lokalen. Det ny­instift­ade för­tjänst­märket till­del­ades 19 med­lemmar. »Dessa små märken äro ej lätt­fångna», fram­höll ingen­jör Wancke, »och de som fått dem, ha verk­ligen gjort skäl för dem.» Han med­del­ade där­efter, att säll­skapets ord­för­ande sed­an tio år till­baka, kommen­dör­kapten Albrekt Ellsén — som på grund av mili­tär­tjänst ej kunde när­vara — till­delats säll­skapets för­tjänst­medalj i guld för sina stora in­satser under denna långa tid. Vidare ?ck en av säll­skapets stift­are, sjö­kapten Arnold Schum­burg, mot­taga diplom som heders­leda­mot i säll­skapet. Här­efter höll ingen­jör Wancke ett med många stäm­nings­mätt­ade ljus­bilder illu­strerat skär­gårds­kåseri, och kamrer Ivar Ekström före­drog valda stycken ur do­cent Erik Jonsons »Gil­löga». Fest­samman­komsten prägla­des av all­män till­för­sikt om att ljus­are tider skulle randas.

Vid decembersammanträdet visade tandläkare Ragnar Kihl­stedt ånyo vackra färg­?lmer, beled­sag­ade av speci­ellt arran­gerad hög­talar­musik.

Sammanträdena januari — april 1943 ägnades åt lärorika naut­iska före­drag och övn­ingar. I januari tal­ade tand­läkare Gustav Rosen­berg om peripler och porto­laner, i februari hade man knop- och splits­afton, i mars skildr­ade sjö­kapten Sven Lantz sina strand­hugg i Stilla Oce­anen med Salén­linjen, och i april berätt­ade ?l. dr Per Collinder om arab­iska och kines­iska naviga­törer och deras konster.

Den 16 maj anordnades en ut?ykt med ångbåt till Lill­örarna, där ?ske­entusi­asten kamrer Erik Rude­stad låtit ut­plant­era 25 000 gädd­yngel, an­skaff­ade gen­om bi­drag från olika ?ske­utöv­are i sällskapet.

I Svenska Flaggans Dag på Stadion den 6 juni deltog Naviga­tions­säll­skapet med ett 20-tal med­lem­mar, och vid detta till­fälle vis­ades för första gången offent­ligt den standert, som säll­skapet ?ck i gåva vid sitt 20-års­jubi­leum. Även vid med­borgar­upp­vakt­ningen på slottets borg­gård för konungen på dennes 85-årsdag den 16 juni var Naviga­tions­säll­skapet represen­terat.

Så gick även denna krigssommar. Oktobersammanträdet bjöd på ?lm, där man bl.a. ?ck se en del av ?ott­ans min­dre en­heter i farten både på och under vatten. Och så kom än­nu en års­fest, den 19 novem­ber; den hölls på restau­rang Metro­pol, där säll­skapet sedan dess i all­män­het haft sina samman­komster. Med­lemm­arna hade nu glädjen an åter se kommen­dör­kapten Ellsén föra klubban efter ?era års borto­varo i för­svarets tjänst. Fyra för­tjänta med­lem­mar till­del­ades säll­skapets för­tjänst­märke. Ingen­jör Wancke och tand­läkare Kihl­stedt hjälp­tes åt att för­nöja de när­var­ande med ett färg- och ton­rikt sikär­gårds­kåseri, och man ?ck även njuta av fru Märta Ahl­bergs sång till stränga­spel. Året slöt med en andra knop- och splits­afton i decem­ber, var­vid sjö­kapten William Thor­marker be­skrev olika slags tåg­virke.

Vid januarisammanträdet 1944 ?ck man lyssna till ett nytt kines­iskt före­drag, den­na gång av dr G. Momell, som berätt­ade om sina upp­lev­elser i den oro­liga fjärran Östern. I febru­ari åter­kom dr Collinder och fängsl­ade sitt audi­torium med poly­nesi­ernas ocean­seglingar före Columbus, och i mars beundr­ade man än en gång tand­läkare Kihl­stedts färg­rika ?lm­konst med väl­arran­gerad musik­bak­grund. I april blev det ånyo en knop- och splits­afton; det ordi­narie april­samman­trädet upp­sköts till den 10 maj, då det kombi­nerades med ett studie­be­sök på sjö­karte­verkets märk­liga utställ­ning »Sve­riges sjö­karta 1644—1944» i Sjö­histor­iska museet. På denna ut­ställ­ning var bl.a. Naviga­tions­säll­skapet represen­terat med en monter, som åskåd­lig­gjorde säll­skapets under­visnings­verk­sam­het. Kristi himmels­färds­dag, den 18 maj, före­togs en ut?ykt med ång­slup till Skeppar­holmen, och den 29 juli upp­vakt­ades kommen­dör­kapten Ellsén med en heders­gåva m.m. i anled­ning av hans då fyllda 60 år.

Sommaren svann i orons och längtans tecken, och det var inte alltid så lätt för en båt­ägare att ?nna glädje­ämnen. I Navis läste man följ­ande ve­modiga »stock­holms­rytmer» av signa­turen »Wanderer»:

FJÄLLGATAN
 
Romantikens blåa gata mellan omoderna hus,
man skall vandra dig allena i augustikvällens ljus.
Med en kvist av blå syrener i din blomstertomma själ
skall man gå dig för att staden och dess oro gå ihjäl.
 
Man skall vandra under lyktor, som stå sparsamt här och där,
och inunder en ibland dem skall det stå en hjärtans kär.
Och kan hända är det ljuvligast att sedan vara två
och att smyga till en bänk, där inga lyktor titta på.
 
Det är tyst i hela hamnen, och var vinsch, som slamrat dov,
tiger still, och vattnet kluckar emot mönjeblanka skrov.
Och från festligt tända staden sista Vaxholmsbåten styr
som en svan ur någon saga ut mot Blockhusuddens fyr.
 
Man skall sitta där och drömma, man skall hålla i en hand.
Man skall tro, att Vaxholmsbåten går mot äventyrens land.
När man ser den ljusa stadens kandelabrar, skall man tro,
att de fallit såsom stjärnor ifrån Vintergatans bro.
 
Hör, det spelar ifrån Skansen, och det svarar vid Dansut,
och det ringer från en slup, som ifrån Slussen backar ut,
och en elva-klang från kyrkotornen stilla stämmer i
denna vattenstadens, sagostadens aftonsymfoni.
 
Romantikens blåa gata, man kan vandra dig allen,
man kan vandra dig och tänka på en gång för längesen.
Kanske har man icke längre en syrenkvist i sin själ —
bara minnet av en dröm, som i en storstad frös ihjäl.

På sammanträdet i oktober beslöts enhälligt att kalla Skeppar­holmens donator, f. bank­kamrer Ernst Lundin, till heders­leda­mot. Vid sam­ma till­fälle gjorde ?l. lic. Bertil Heden­stierna ett kul­tur­geo­gra?skt ströv­tåg i Stock­holms skär­gård och vis­ade med hjälp av kart­or och bilder, var och hur forna dagars skär­gårds­bor levat.
Vid årsfesten, den 11 november, framhöll ordföranden, att intres­set för säll­skapet all­tjämt var oför­minskat och att ett mycket stort an­tal med­lem­mar, både gamla och nya, del­tagit i de många kompe­tens­kurser, som anord­nats under de gångna krigs­åren, för att så­lunda vara be­redda att över­gå till prakt­isk navi­gering så snart tids­för­håll­andena gjorde detta möj­ligt. Natur­ligt nog hade seglar­kurs­erna vunnit sär­skilt intres­se, och åtskill­iga motor­båts­ägare hade del­tagit i dem. Säll­skapets för­tjänst­märke till­föll denna gång fem nya mot­tagare. Över­lämn­andet av heders­diplomet till f. bank­kamrer Lundin kunde ty­värr ej äga rum — han hade efter en lång tids vack­lande hälsa gått bort den 31 okto­ber, och fest­del­tag­arna åhör­de under rör­else ord­för­andens min­nes­ord. Dagen före års­festen hade hans minne hedr­ats i krema­toriet på Norra kyrko­gården, där Naviga­tions­säll­skapets ankare i järn­ek och vita jul­rosor med grön-vita band ned­lagts vid båren under parad med ?orbe­hängd standert. — För afton­ens under­håll­ning svar­ade konung­ens kam­mar­vakt­mäst­are och ?lm­foto­graf Engel­bert Bengts­son, som under titeln »Med folket för foster­landet» vis­ade några av sina märk­liga, eljest för mycket trånga kretsar för­be­hållna färg­?lmer. Bl.a. ?ck man vara med om en tur med prins Bertil om­bord på en motor­torped­båt, och där­efter följde sommar­glada scene­rier från hans maje­stäts och den kung­liga famil­jens till­varo på Tull­garn, Sol­liden och Haga.

Mot ljusare tider

År 1945 gick in med en märkbart ljusnande horisont bort­om de mörka krigs­molnen, om än inte för de folk, som nu voro på väg att duka under i den gigant­iska kampen. Båt­folket kunde nu verk­ligen börja hoppas på all­var … Men lik­som för att ge en var­ning för komm­ande över­dåd till sjöss tal­ade ?lm­foto­grafen Tor­vald Lonäs vid säll­skapets januari­samman­träde om en högst även­tyr­lig segl­ats Stock­holm — Visby, var­vid segel­båten Kerub i ?era dygn slung­ats om­kring på det upp­rörda havet. Vid febru­ari­samman­trädet gav ingen­jör Anders Djur­berg en popu­lär fram­ställ­ning av nu­tida metoder för under­vattens­signal­ering. I mars var ord­för­anden själv före­drags­håll­are; han gav en havs­frisk skildr­ing av en färd med pansar­kryss­aren Fylgia till Väst­indien år 1913. Till fjärran far­vatten kom man även i april, då tand­läkare Rosen­berg berätt­ade om kap­ten Cooks resor i Söder­havet.

Maj kom med det stora budskapet om att kanonerna äntligen tyst­nat på Europas slag­fält — men än en gång måste motor­båts­folket be­väpna sig med tåla­mod. Motor­brän­slet för­blev under somm­aren nästan lika svår­åt­kom­ligt som under kriget, och endast vis­sa båt­ägare lyck­ades efter be­svär­liga formali­teter ut­verka till­stånd att sätta i gång sina far­koster. Dock — så småning­om för­svunno sjö­farts­kon­trollens besvär­lig­heter till all­män glädje bland segl­arna, och från den 1 okto­ber ?ck man — nästan otro­ligt att höra — åter fritt köpa och an­vända ben­sin och andra ?yt­ande driv­medel, om än till betyd­ligt högre pris än vad som gäll­de före kriget. Den­na tid­punkt på året var visser­ligen allt för sen för motor­båt­arnas vid­komm­ande, men det var ändå en stor dag.

Sålunda var det inte mer än naturligt, att glada och för­väntans­fulla an­sikten möt­tes vid säll­skapets oktober­samman­träde. Kommen­dör­kapten Ellsén var vid detta till­fälle ånyo före­drags­hållare; under titeln »Myteri » gav han en spänn­ande skildr­ing av den britt­iske sjö­of?­ceren Wil­liam Blighs hårda även­tyr med det berykt­ade skeppet Bounty på dess expedi­tion till Tahiti år 1787. Års­festen den 10 novem­ber bjöd på färg­?lm, »Ströv­tåg i skär­gården», vars mäst­are, ing­en­jör Emil Heil­born, seder­mera till omväx­ling med fröken Britta Alm­grens sång vis­ade sig väl för­faren även när det gäll­de att fram­bringa musik ur en såg­klinga. Ej mindre än 25 utom- och inom­skärs­skeppar­diplom utdel­ades vid denna års­fest. I decem­ber saml­ades man lik­som ett år tidig­are till en knop- och splits­afton i Textil-Nymans verk­städer, Läst­makare­gatan 30, en lokal som ganska många gånger upp­låtits för sådana läro­rika samman­komster.

Under de gångna mörka åren hade många motorbåts­ägare ägnat sina far­koster och motorer en om­sorgs­full vård i av­vaktan på bättre tider, men hos andra hade nog kär­leken till båten sval­nat betyd­ligt under den gång­na prövo­tiden för att nu plöts­ligt ?am­ma upp igen in­för ut­sikten att åt­er få sätta maskin­en i gång. En och annan min­dre väl­be­hållen båt måste dock för­vand­las till kaffe­ved, och skrot­?rmor­na ?ngo ta hand om många sönder­rost­ade båt­motorer, medan motor­?rm­orna knappast kun­de till­freds­ställa den stund­om nästan panik­artade efter­frågan på nya maskiner och alla slags reserv­delar. Att få de under sex år upp­lagda båt­arna i sjö­värd­igt skick igen inne­bar massor av pro­blem. Inom Naviga­tions­säll­skapet in­leddes där­för år 1946 med att den emi­nent sak­kunn­ige ingen­jör Wancke vid januari­samman­trädet höll ett instruk­tivt före­drag om repara­tion och rust­ning av motor­båtar och båt­motorer. På februari­samman­trädet be­hand­lades en annan aktuell fråga, näm­ligen ett av styr­elsen utar­betat för­slag till, ett nytt möss­märke, för­sett med Navis’ standert i emalj, i stället för det förut­var­ande märket, vars ini­tialer NS inte längre an­sågos tids­enliga. För­slaget god­togs efter en gan­ska het debatt, var­efter man såg på sjö- och djur­?lmer. Vid mars­samman­trädet var ingen­jör Wancke på nytt i farten, den­na gång med ett »Ströv­tåg i yttre skär­gården», där han inför den stund­ande segla­tionen gav en läro­rik orien­tering med hjälp av bilder och kart­skisser. April­samman­trädet gick åter i ?lmens tecken, var­vid bl.a. Bohus­kusten, Göte­borgs hamn och Ånger­man­älven passer­ade revy.

Åter till sjöss!

Äntligen kom maj 1946 med sjösättning och provturer och segla­tionsin­vig­ning för dem som voro lyck­liga nog att redan ha fått sina båtar klara. Sön­dagen den 19 kl. 8 gingo flagg och stan­dert i topp i Valde­mars­viken under veder­bör­lig hon­nör, och de närvar­ande funno, att allt var sig täm­ligen likt igen; även den trogne hamn­vakten Harald Paulson, som kom dit redan år 1930, var åter på sin post. Dock sak­nades ännu många båtar, som allt­jämt lågo kvar på de med arbete över­lupna varven, men en liten eskader om fyra båtar kom ändå iväg: till Skeppar­holmen, där säll­skapets stan­dert tradi­tions­enligt hissades kl. 12 — visser­ligen i stril­ande regn, men vad gjor­de väl det? Den 3o maj, Kristi himmels­färds­dag, gick färden. till Lill­örarna i sam­ma är­ende; eskadern omfatt­ade denna gång elva båtar, och strål­ande för­sommar­väder rådde.
Till midsommaren samlades några båtar vid Skepparholmen, men den planer­ade eskader­färden där­ifrån till norra skär­gården blev inte av, tyd­ligen där­för att de flesta motor­båts­ägare ville göra sig hemma­stadda igen på sina far­koster i lugn och ro efter vår­ens forcer­ade rust­nings­arbete. Någon ytter­ligare eskader­färd anordn­ades ej under somm­aren 1946, men den 18 augusti blev det som van­ligt kräft­skiva på Skeppar­holmen, där man även kunde glädja sig åt att kamrer Rude­stad utplant­erat 25 000 nya gädd­yngel vid holmen. För övrigt hade mång­en båt­ägare denna sommar bekym­mer och be­svär med sitt maskin­eri, och ofta fick man ute på fjärd­arna se stilla­ligg­ande båtar med tredsk­ande motor r. Men man möt­te också många ny­blivna motor­båts­förare, som gen­om sin fram­fart vis­ade, att Naviga­tions­säll­skapet allt­jämt har viktiga upp­gifter att fylla.
Den 1 september följde årets precisionstävling, som gick i vackert väder och »i den gamla goda stilen. » med start och mål vid Lill­örarna. De sex olika banor­na, som sträck­te sig över Gälnan och när­ligg­ande vatten, voro med sina nio kon­troll­sta­tioner desam­ma som ingen­jörerna Ragnar Persson och Torild Larsson lagt ut till den år 1939 in­ställ­da tävli­ngen och sedan dess vetat att omsorgs­fullt hem­lig­hålla. De 17 start­ande båt­arna, där­ibland 9 från andra för­eningar, er­bjödos rik­liga till­fällen till miss­tag, var­igenom båt­för­arnas orien­terings­för­måga sattes på rätt svåra prov.
Tre motorbåtar i sällskapet — Ivar Enströms Orion tillsamman med Carl Gullins Antares och dess­utom Gustav Rosenbergs Toy — gjorde under somm­aren en färd Stock­holm – Göte­borg och åter genom Göta kanal och be­sökte även Bohus­läns skär­gård.
Operasångare Gustaf Sjöberg hade år 1944 skänkt sin gamla kära motor­båt Malla — väl­känd från åt­skill­iga preci­sions­tävl­ingar, som ägaren med fram­gång del­tagit i — till Naviga­tions­säll­skapet, sedan han på grund av sin ålder inte längre såg sig kunna ha båt­en kvar i av­vaktan på att åter få till­fälle att färdas på egen köl. Gåvan mot­togs tack­samt, och sedan båten, som var för­sedd med ny motor, blivit rustad på Fisk­sätra­varvet, an­vändes den under somm­aren 1946 dels för säll­skapets egna är­enden, dels för ut­hyr­ning mot fast­ställda av­gifter. Det be­fanns emeller­tid, att be­hovet av denna båt ej svar­ade mot drift- och under­hålls­kost­nad­erna, var­för den seder­mera för­såldes.
Seglationen gick till ända, och i oktober träffades man åter på Metro­pol. Vid detta sam­man­träde be­slöts en­hälligt att ut­nämna en av säll­skapets mest hän­givna med­lem­mar, kontors­chef Ivar En­ström, till heders­leda­mot. Diplomet över­lämn­ades vid års­festen den 16 novem­ber, var­vid ord­för­anden er­inrade om den nye heders­leda­motens utom­ordent­liga och upp­offr­ande in­satser som styr­else­leda­mot och kassa­för­valt­are, vice eskader­chef för motor­båt­arna, tävlings­ledare, inten­dent för Skeppar­holmen, donator m.m. Vid års­festen ut­del­ades även 18 skeppar­diplom, och pris­tag­arna i årets preci­sions­tävling mot­togo sina väl­för­tjänta priser, bestå­ende av idel nytto­beton­ade före­mål. Året avslut­ades med vis­ning av sjö­filmer på decem­ber­sam­man­trädet. Vid års­skiftet 1946—47 räkn­ade Naviga­tions­säll­skapet 577 med­lem­mar, varav 119 ständiga. Av med­lem­marna voro 58 utom­skärs­skepp­are och 225 inom­skärs­skepp­are. Under de gångna krigs­åren lämn­ade åt­skill­iga med­lem­mar säll­skapet, oftast på grund av att intres­set för båtar och sjö­liv sval­nade, men i deras ställe till­kom­mo många nya, främst tack vare kompe­tens­kurserna, som sär­skilt lock­ade ung­domar att skaffa sig önsk­värda naut­iska kun­skaper. Mång­en kurs­del­tag­are, som aldrig tidig­are fört en motor- eller segel­båt, kunde våren 1946 sticka ull sjöss med en gedigen utrust­ning av teoret­iska in­sikter om hur man bör navi­gera och manövr­era sin båt.
I sällskapets fartygsrulla voro vid ovannämnda tidpunkt 303 motor­båtar och 82 segel­båtar inregi­strer­ade.
Vid januarisammanträdet 1947 höll civilingenjör Arne Holtzberg före­drag om naviga­tion med hjälp av radio och redo­gjorde bl.a. för radar­systemet. Februari­samman­trädet ägn­ades åt strand­ningar och have­rier, var­om haveri­inspek­tör Gunnar Hagenius tal­ade. Till års­samman­trädet i mars hade styr­elsen fram­lagt för­slag till revi­der­ade stadgar och regle­menten, vilka efter debatt an­togos med oväsent­liga juster­ingar. I stadg­arna in­fördes en ny para­graf, en­ligt vilken för­slag till kandi­dater till styr­else och revi­sorer skall upp­rättas av en val­kom­mitté om fem personer, av vilka styr­elsen utser ord­för­ande och två ytter­lig­are leda­möter samt säll­skapet de två övriga, som väljas på janu­ari­samman­trädet. Val­kom­mitténs för­slag skall in­föras i säll­skapets med­lems­blad Navis i sam­band med kall­elsen till års­samman­trädet i mars.
Stadgebeslutet konfirmerades på april­samman­trädet, där man sedan lyssn­ade till fil. lic. Bertil Heden­stierna, som gav några huvud­drag av skär­gårdens geo­grafiska ut­veck­ling, och njöt av ny Kihlstedts­film.
Sommarsäsongen 1947 började som vanligt med ut­färd till Skeppar­holmen och stan­der­thiss­ning där pingst­dagen den 25 maj, och den 1 juni gjordes en mot­svar­ande färd till Lill­örarna. Den 22 juni an­trädde en liten eskader en mid­sommar­färd från Skeppar­holmen till Hall­skär, där man över­natt­ade; på mid­sommar­aftonen den 23 fort­satte eskadern syd­vart för­bi Biskopsö till Fjäl­lång, var­efter båt­arna skingr­ades för enskilt mid­sommar­firande. Ett för­sök till natt­lig eskader­gång från Lill­örarna den 19 juli sam­lade blott tre båtar, som dock gjorde en intres­sant färd uppåt Blidö.
Sällskapets precisionstävling 1947, öppen även för utom­stå­ende, start­ade vid Skeppar­holmen den 10 augusti med 21 tävl­ande båtar. Tävl­ingen gynn­ades av vackert ehuru gan­ska byigt väder.
Efter den sedvanliga kräftskivan på Skepparholmen den 16 augusti sam­lades man ännu en gång där den 7 september för en eskader­färd till Hors­fjärden. Vid Dalarö till­kommo fler båtar, var­för eskadern vid an­komsten till Hors­fjärden be­stod av 12 båtar med 40 om­bord­var­ande. Dessa ?ngo här till­fälle an bese ett par av flott­ans ny­aste jagare samt örlogs­sta­tionen. Av årets sommar­program åter­stod där­efter endast standert­hal­ning på Lill­örarna och Skeppar­holmen den 5 oktober. Man kunde här­vid se till­baka på en segla­tion, under vilken man fått åt­njuta väder­leks­makt­ernas bevågen­het och kunnat sam­la många sol­iga minnen.
I mitten av oktober började nya kurser i inom- och utom­skärs­navi­gering med en till­slut­ning, som vitt­nar om att studie­intres­set allt­jämt är stort och lev­ande.
Därmed är denna tjugofemårskrönika till ända. Naviga­tions­säll­skapet går in i sitt andra kvart­sekel.

Navigationssällskapets emblem
Navigationssällskapets undervisningsväsen
Hamnarna i Valdemarsviken och på Beckholmen
Skepparholmen
Lillörarna
Medlemsbladet Navis
Precisionstävlingar och tävlingsregler